Arkiv för november 2013

Ibland klär jag mig som en sån där sexig bibliotekarie. Högklackade skor, snäv pennkjol, åtsmitande och uppknäppt skjorta, håret i en knut och stränga glasögon. Men när jag sen får lystna blickar av besökare blir jag så generad att jag måste gömma mig i magasinet tills de försvunnit. Dessutom kan jag ju inte jobba ordentligt i denna utstyrsel, jag vacklar omkring i de för höga klackarna, kan inte klättra efter böcker eller åla mig längs de nedersta hyllorna. Eller det är kanske precis det jag borde göra men mitt stränga överjag hindrar mig.

I kväll ska mitt Härliga Gäng gå till Café Opera på aw. Jag är helt tom på energi och måste meddela att jag inte kommer, men snart kommer ingen längre att fråga mig när jag bara tackar nej hela tiden. Åldern smyger sig på! Dricker jag vin och kaffe ligger jag klarvaken och stirrar hela natten och på dagen kommer migränen. Vem orkar flörta i november, i mörkret? Hallå snygging, du syns inte men vill du hitta på något med mig? Vi kan sätta oss vid en korvkiosk och huttra lite.

Nej,  jag vill gå hem och koka saffranspäron till min middag i morgon och putsa mässingsljusstakarna och tända mitt kvalmiga doftljus (när det var nytt och hade brunnit några timmar, frågade äldste sonen när han kom hem om jag ”rökt på” när det luktade så konstigt. Han ger aldrig upp hoppet om mig)!

Men vilken tid är bra tid att leta efter en Man? Hösten är bra men kort. Vintern helt omöjlig. Våren är så kravfylld och stressande att jag inte ens lämnar mitt hem. Och när sommaren kommer är allt förstört för då borde man redan ha hittat sin semesterfling.

Genomsnittsmannen på Mötesplatsen är i sina bästa år med båda  fötterna på jorden och glimten i ögat. Han gillar träning, golf, äta och dricka gott och MYSA och BUSA (mäkta fåniga omskrivningar för sex). Om han är 48 år söker han oftast en kvinna mellan 28 och 35. Har man tur kanske han vågar sig upp till 40, men aldrig någonsin ända upp till 48. Säkert som tåget stannar ålderskriteriet två år under, alltså vid 46. Varföööööör? Är jämnåriga läskiga? Ska mannen vara två år äldre som i tonåren?

Sen har han bilder av sig som ur ett straffregister. Alltid i badrummet med vidrigt kakel i bakgrunden. Ofta underifrån och ständigt denna buttra uppsyn. Just speciellt de med glimten i ögat ser snarare ut som om de vill hugga en ishacka i en, men det är ju som bekant tungt att vara skild.

Han ser alltid mycket yngre ut än vad han är för att inte tala om hur ung han känner sig, enligt egen utsago. Lämna över det avgörandet till mig, gubbe lilla! Det är inte utan att jag avundas deras självförtroenden.

Sen skriver de t ex hej sötis, ska vi ringas? eller ses? Men jag kan inte ringa till en främling eller träffa någon i blindo. De fattar inte att de måste plantera något i min skalle först så jag ska få LUST att träffas. Och jag är inte alls svårflörtad, de behöver bara säga ett roligt skämt så blir jag lycklig. (Alltså ett skämt JAG tycker att är roligt).

Jag skulle tjäna hundratals dollars om jag skulle öppna en konsulttjänst för männen, för det behövs så lite. Ta en smickrande bild av dig i svartvitt. Lätta från marken med båda fötterna och glimta inte så förbannat med ögonen så ska vi nog komma överens sen.

Folk omkring mig talar i förvirrade ordalag om universums lag som känner av ens energier. Vill man något tillräckligt starkt, då känner universum av detta och sen går önskningen i uppfyllelse. Men om man däremot känner avund till exempel mot någon som funnit KÄRLEKEN, då fördröjs ens egen lycka av dessa negativa vibrationer.

I går ringde en vän som ofta talar om universums lag. Hon ska ha glöggfest. Någon nyskild väninna till henne ska också komma med sin nya KÄRLEK och detta tyckte min vän var otroligt spännande och intressant.

När jag la på luren bröt jag ihop. Jag tror alla hennes väninnor har hittat nya män på en kvart, så om jag går på denna glöggfest är förnedringen ett faktum. För det första är jag patetisk som alltid är ensam. Och nu har jag dessutom skjutit upp min lycka med ett år eftersom jag känner en sån ohygglig avundsjuka.

Min bästis i Finland ska skilja sig. Mannen underrättade henne via sms. Så kan man också göra! Efter en vecka hade hon hittat en lägenhet. Vid det laget satt mannen bara i soffan och stirrade, helt chockskadad. ”Men vad hade han förväntat sig???” sa min vän. ”Jag stannar inte här om jag inte är önskvärd”.

Jag beundrar henne så mycket. Jag borde ha gjort samma sak. När min exman sade att han ville skiljas, väntade jag två år till på att han skulle ta sitt förnuft till fånga. TVÅ ÅR!!! Och det var år där en våt disktrasa av ångest hängde över oss.