Min avståndsförälskelse – herr Sundsvall – frågade när jag tänkte komma och hälsa på.
-Vet inte om jag vågar, skrev jag, jag måste samla mod först.
Så jag tänkte noggrant igenom allt och samlade mod. Hur jag skulle åka snabbtåg upp, ta in på hotell och sen träffa honom på middag. Sen fick man se vad som hände. Häromkvällen klagade han som vanligt över hur ensam han kände sig.
-Jag kan hälsa på efter jul om du vill, skrev jag.
-Ha ha, skrev han nervöst. Då blir nog allt ännu mer frustrerat!
-Vad menar du, du frågade ju. Vill du alltså inte träffas? Skrev jag.
-Jag vet att jag frågade, men jag är för feg och för mycket av en realist, skrev han.
Detta gjorde mig så ledsen att jag kunde svara först ett dygn senare. Jag skrev att han fått mig att känna mig som en idiot. Han skrev ett ursäktande brev, att det var han som var idioten, att denna dejtingsajt gör honom förvirrad, att han inte är den jag tror han är, nej, uhuuu uhuuuu snyffft han vet inte ens SJÄLV vem han är. Och att han måste ta sig ur detta forum illa kvickt.
Detta har jag hört förut. Just när det är dags att träffa någon efter en tids skrivande, då känner sig mannen FÖRVIRRAD och måste fly. Men de är ju inga bleka svimfärdiga gammelpigor, och herr Sundsvall tedde sig allt annat än förvirrad, fram till denna punkt.
Inte ett ord om att han har gillat att skriva med mig, bara om hur ytligt allt känns, att man inte kan lära känna någon på djupet och att man bara hakar upp sig på olika småfel hos kvinnorna. Tack, det kändes fint att höra. ”Sköt om dig vännen” vara hans sista ord.
Nu tycker han att han mystisk och gåtfull när han tar en paus. Men vad han inte vet är att jag raderade mig, inklusive vår konversation i dag. Men innan det skrev jag ut våra meddelanden. 56 sidor ytligheter.
Män är fega. Det går an att vara flörtig och på, skriva massa jag vill vara först i kön, vi måste ses du kommer inte att ångra dig. Sedan när jag tröttnat på att maila fram och frågar när ska vi ses, då kommer det.
Tyvärr så dejtar jag redan med en och jag är av den gamla sorten som inte dejtar flera samtidigt.
Nä men va fan skriver du till mig för.
Men jag ger inte upp. Har jag betalt för detta så ska jag fan ha valuta för pengarna.
Tror på paradoxen att så länge jag är kvar på en dejting sida så kommer jag att hitta någon. Dock inte där utan i verkliga livet.
Trägen vinner.
Bra My! Det är rätta tag. Och fast jag varje gång säger ”aldrig mera” kommer jag att registrera mig om ungefär tre dagar igen. In och peta med fingrarna i elden, det är så härligt att bränna sig!