I natt ryckte plötsligt yngsta sonen upp dörren till mitt sovrum för att fråga något. Det var säkert förresten inte ens natt, men det känns ju så när man sovit en timme. När han fick syn på mig, kom han av sig och sa:
-Va! Sminkar du aldrig av dig innan du går och lägger dig?
Jag såg förmodligen ut som en panda.
Jag älskar att ställas till svars när jag är desarmerad och yrvaken.
För övrigt borde han ha skrivit ett tal. Äldsta sonen borde klippa sig och skaffa sig ett jobb och mellansonen borde läsa in sig på resttentor så gamla att läraren hunnit gå i pension. Just nu känner jag mig som en urusel mamma som i stället för att stötta och uppmuntra dem går och lägger mig med gammalt smink i plytet.
Någon sa att det är okej att vara en ”good enough” förälder. Och det håller jag med om. Min son säger: gå o lägg dig mamma. När jag vinglar upp mitt i natten o får för mig att jag ska lösa hans världsproblem när han sitter o spelar dataspel. Medans han bara vill vara i fred när han nu inte ska jobba på två veckor o har ingen panik alls.
Jag tror det var vår vän Elizabeth Gummesson som pratade om Good Enough. Jo, men det ständiga dåliga samvetet är ju vår arvedel.