Nu, när jag vacklar runt i mörkret som en levande död, kommer jag att tänka på min förra grannfru. Vi flyttade in nästan samtidigt, båda nyskilda, och hon blev den bästa granne man kunde tänka sig. Vi gjorde GT i hennes sodastream och sprang på dejter och rapporterade turvis om den ena dåren efter den andra. Hon hade en nyfödd bebi, men det hindrade henne inte från att leta efter ”en man vid sin sida” som hon uttryckte det. Plötsligt träffade hon faktiskt en. Nu fanns jag inte längre, det kändes som i skolan. En gång fick jag dock nöjet att fika med honom. Min kompis (som var med) tyckte han såg ut som en alkoholist, utan att kunna ringa in vad som tydde på det.
En gång klagade grannfrun över att mannen somnat i telefon mitt i samtalet. Varningsklockorna stora som Big Ben klämtade men hon märkte inget, utan gifte sig med honom och de flyttade in i ett hus på andra sidan stan med alla barnen.
Hon tyckte han blev så konstigt full bara de delade på en flaska vin, tills hon upptäckte att han smyghuttade. Detta kom hon fram till genom att rita streck på flaskorna som i en Lassemajadeckare.
De skilde sig och hon bodde ensam i…tre månader…tills hon återsåg en gammal dejt som hon flyttade med till ett nytt hus (med alla hans barn).
På något sätt går jag hellre i ide som ett mumintroll än lever den här sortens liv.
(Och det är alltså denna alkoholist som slår sina lovar runt mig på olika dejtingsajter. Men han kanske har glömt vem jag är, helt enkelt!)
Haha, önskar jag kunde sitta i ditt huvud för en dag – bara för att höra alla dina roliga tankar…
Ja! Min affärsidé! I HUVUDET PÅ KÄRLEKSKRANK. Tack för snälla ord.
Du har en härlig blogg 🙂
Äsch då! *rodnar klädsamt* Tack Eva!