Det sägs att livet går i sjuårscykler. Att efter sju år är alla celler i kroppen utbytta och det är dags för en förändring. I äktenskapet, på jobbet, som singel. Just nu känns det väldigt tydligt. Eller snarare sagt: Det känns ingenting. Vill inte dejta, inte gå på krog, inte bli kär. Är så färdig som någon kan bli, och det är inget beslut jag tagit, det ligger ingen uppgivenhet eller bitterhet bakom. Det är bara som att min längtan är borta. Befriande å ena sidan, men lite sorgligt å den andra. Som att när det gått tillräckligt lång tid försvinner längtan av sig själv. Jag saknar ju inte ens Snickarens händer, vilket är något alldeles oerhört för att vara jag. Är inte det minsta kärlekskrank.
Vet dock inte om det beror på sju år hit eller dit, eller på att det är januari.
Ack ja. Hur många gånger har jag inte klurat på om min nya sjuårsperiod har börjat eller är det slutet på den förra som pågår ännu. Är dom lite töjbara eller knivskarpa på min födelsedag.
Snälla Kärlekskrank, vad ska jag göra utan dina upptåg. Du får mig att fortsätta sträva framåt. Ta din paus men kom snart tillbaka med ny energi o nya dejter. Kram
Ja, jag hoppas också allt känns lättare och roligare snart, framåt våren. Nu är vi ju bara vandrande istappar. Kram till dig också!