Yngsta sonen vill bo hos mig hela tiden. Han känner sig inte hemma hos pappan, han tycker där är stelt.
”Dessutom bedrog han dig”
-Men det behöver du inte anklaga honom för, sa jag.
-Vem ska då göra det, sa han.
Allt det här framförde han till pappan i går. Sju års fördämningar släppte. Efteråt var han så urlakad att han somnade på soffan.
I dag har han dåligt samvete och börjar vackla i sitt beslut.
Stackars liten. Vad gör vi med våra barn? Och hur egoistiskt är det av oss att låta dem flytta av och an?
Kommenterat på Skilda.nu