Arkiv för januari 2014

Det sägs att livet går i sjuårscykler. Att efter sju år är alla celler i kroppen utbytta och det är dags för en förändring. I äktenskapet, på jobbet, som singel. Just nu känns det väldigt tydligt. Eller snarare sagt: Det känns ingenting. Vill inte dejta, inte gå på krog, inte bli kär. Är så färdig som någon kan bli, och det är inget beslut jag tagit, det ligger ingen uppgivenhet eller bitterhet bakom. Det är bara som att min längtan är borta. Befriande å ena sidan, men lite sorgligt å den andra. Som att när det gått tillräckligt lång tid försvinner längtan av sig själv. Jag saknar ju inte ens Snickarens händer, vilket är något alldeles oerhört för att vara jag. Är inte det minsta kärlekskrank.

Vet dock inte om det beror på sju år hit eller dit, eller på att det är januari.

Nu, när jag vacklar runt i mörkret som en levande död, kommer jag att tänka på min förra grannfru. Vi flyttade in nästan samtidigt, båda nyskilda, och hon blev den bästa granne man kunde tänka sig. Vi gjorde GT i hennes sodastream och sprang på dejter och rapporterade turvis om den ena dåren efter den andra. Hon hade en nyfödd bebi, men det hindrade henne inte från att leta efter ”en man vid sin sida” som hon uttryckte det. Plötsligt träffade hon faktiskt en. Nu fanns jag inte längre, det kändes som i skolan. En gång fick jag dock nöjet att fika med honom. Min kompis (som var med) tyckte han såg ut som en alkoholist, utan att kunna ringa in vad som tydde på det.

En gång klagade grannfrun över att mannen somnat i telefon mitt i samtalet. Varningsklockorna stora som Big Ben klämtade men hon märkte inget, utan gifte sig med honom och de flyttade in i ett hus på andra sidan stan med alla barnen. 

Hon tyckte han blev så konstigt full bara de delade på en flaska vin, tills hon upptäckte att han smyghuttade. Detta kom hon fram till genom att rita streck på flaskorna som i en Lassemajadeckare.

De skilde sig och hon bodde ensam i…tre månader…tills hon återsåg en gammal dejt som hon  flyttade med till ett nytt hus (med alla hans barn).

På något sätt går jag hellre i ide som ett mumintroll än lever den här sortens liv.

(Och det är alltså denna alkoholist som slår sina lovar runt mig på olika dejtingsajter. Men han kanske har glömt vem jag är, helt enkelt!)

I natt ryckte plötsligt yngsta sonen upp dörren till mitt sovrum för att fråga något. Det var säkert förresten inte ens natt, men det känns ju så när man sovit en timme. När han fick syn på mig, kom han av sig och sa:

-Va! Sminkar du aldrig av dig innan du går och lägger dig?

Jag såg förmodligen ut som en panda.

Jag älskar att ställas till svars när jag är desarmerad och yrvaken.

För övrigt borde han ha skrivit ett tal.  Äldsta sonen borde klippa sig och skaffa sig ett jobb och mellansonen borde läsa in sig på resttentor så gamla att läraren hunnit gå i pension. Just nu känner jag mig som en urusel mamma som i stället för att stötta och uppmuntra dem går och lägger mig med gammalt smink i plytet.

Har en kollega i 50-årsåldern på jobbet från Chile. Hon är precis som Gloria i filmen.

Vi möttes nyss i fikarummet. Jag frågade hur det var med henne.

-Sådär, sa hon med missnöjd min. Alla undrar varför jag inte har någon man.

-Vem då? undrade jag.

-ALLA! Låntagarna, mina vänner, mina släktingar….men jag är så nöjd och glad som det är. Men ibland tänker jag att jag borde ha en!

-Men du ska ju inte ha vem som helst, sa jag automatiskt. Utan någon som är bra för dig.

-Alla bra är upptagna, sa hon lika automatiskt. Och fortsatte:

-Ja, jag har ju den där som är gift. Han skickar meddelanden till mig hela tiden.

-Men gillar du honom lite?

-Nej, jag gillar inte såna som bedrar sina fruar, sa hon och klickade iväg på sina höga klackar.

 

Som nyskild läste jag massor av självhjälpsböcker. Har nu hittat en jag gärna läst om den funnits då: ”Förluster – om sorg och livsomställning” av Barbro Lennéer Axelson. Hon diskuterar sådant som inte tas upp så ofta, bl a det omöjliga i att samarbeta med den person man avskyr allra mest.

I en intervju i SvD säger hon att ”man förlorar inte enbart parförhållandet, utan också umgänget på heltid med barnen, om sådana finns. Man får sämre ekonomi och förlorar i självkänsla, särskilt om det står en ny på tur för den andra parten”.

Jag tror det var det värsta. Inte att förlora mannen, utan att förlora honom till någon annan. Och, med all respekt, nyskilda som har en ny famn att falla i låter inte jätteövertygande när de berättar hur tungt och svårt det är med skilsmässa. Hur tungt kan det rimligtvis vara när det finns en kärleksfull person i närheten som bekräftar en? Hur jobbigt är det att vara nyförälskad?

Folk som talar om ett sorgeår är nog också lite väl målinriktade. ”Mister du en står dig tusende åter” är också missvisande. Sorg tar tid och ingen människa är utbytbar.

När jag då hörde att det i snitt tar sju år att träffa en ny, kunde det lika gärna ha varit 20 år, så länge lät det. I dag känns det inte det minsta konstigt.

Hela intervjun och hennes kloka ord finns här: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/sex-och-relationer/efter-skilsmassan_5873993.svd