”Du har väl inte glömt att det finns ett gym på jobbet” stod det i ett mejl.
Då måste man först skaffa passerkort. Tiden för att ansöka om kortet är under en timme i veckan. Precis när jag hade prickat in dagen, såg jag att jag måste ha med en blankett undertecknad av min närmaste chef.
Så jag fick be om underskrift och vänta en vecka till. Sen lämnade jag in blanketten.
Efter en tid fick chefen mitt passerkort och överlämnade det under högtidliga former till mig.
Gymmet är lite hemligt bakom en låst järngrind. Eftersom gym inte är en miljö jag är bekväm i, skulle jag först göra research och kretsa runtomkring det lite. Först låste jag upp järngrinden. Sen en ytterdörr. Nu var jag framme vid själva gymdörren men där svek modet. Jag tryckte örat mot väggen och hörde gym-musik och flåsanden från biffiga typer.
Jag lämnade stället (genom att passera tre dörrar som krävde kort och kod).
Nu ska jag boka en instruktör, för längre än så här kommer jag inte. Men jag är inte förvånad över att alla ”glömmer ” att det finns ett gym. Det är ju en ointaglig borg som kräver mod, envishet och viljestyrka att forcera.
Kommenterat på Skilda.nu