Arkiv för maj 2014

Eftersom min egen skilsmässa känns alltmer fjärran för var dag som går, ska ni få rapport från skilsmässohelvetet i Finland. Varsågoda, Bästisen gästbloggar:

”Vårt gamla hem ska äntligen säljas. Det ser helt bisarrt ut där nu. Som en hotell-lobby från 70-talets östblock. Fasansfullt fula beiga glittergardiner och smutsgrå matta. Annars går varenda jävla möbel i vitt och en del väggar i diarrébeige efter Nya Kvinnans framfart. Men ekonomiska läget är en katastrof och marknaden står helt stilla. Vi kommer att förlora på affären.

Exmannen kom till landet på fredag. Vi sålde hans båt till en kollega. Exmannen tränar fortfarande sjukt mycket hela tiden, är stirrig och mager och struttar omkring i sina nya märkeskläder. Han lyckades trilla ner från båten när den stod på sin trailer. Han skadade sin skadade armbåge och blev helt hysterisk. Han svimmar ju om han ser sitt eget blod. Det första han gjorde var att ringa Nya Kvinnan. Jag undrade varför han ringer henne  när hon inte kan göra nånting åt saken. Han förklarade att nog måste han ju berätta vad som hänt. Sedan fjärrstyrde hon honom och kommenderade att han skulle åka till närmaste stad för att visa sin arm. Man hörde hennes skrikande röst i bakgrunden hela tiden. Hon tog reda på privata läkarstationer och öppethållningstider. Jag matade en smörgås åt honom, plåstrade om honom och sa att han skulle skärpa sig. Att vi skulle sälja båten och att han efter det skulle köra till Helsinfors och visa sin arm i lugn och ro. Det var inget fel på armen visade det sig sedan.

Nu är han plötsligt oxå i en ovanligt ödmjuk fas. Yngsta sonen hatar honom så mycket att han vägrar träffa honom över huvudtaget. Hittills har Exmannen förklarat att han är ett manipulativt barn och att jag är en manipulativ mamma som matar mina barns ångest. Idag lyssnade han plötsligt i lugn och ro när jag förklarade att han måste be sin son om ursäkt för vad han ställt till med. Sonen är ett barn och mannens uppgift som pappa är att få sitt barn att känna sig tryggt, inte tvärtom. Jag berättade att min psykiater sagt att det är oerhört traumatiskt för barn att se sin pappa hångla med en annan kvinna (hittills har han påstått att det är bra för barnen att se att pappa är lycklig) Han tog emot allting, var positiv och tacksam över mina goda råd.

Min psykiater sa i går att jag måste förbereda mig på att han senast om fem år kommer att böna och be för att få komma tillbaka. Men att han hoppades att jag före det skulle hitta en bättre man. Jag vill inte ha nån man över huvudtaget. Nånsin mer”.

Jag kan dock meddela att Bästisen i går på firmafesten var en sällan skådad MILF med fantastiska framgångar hos samtliga (unga) män. Hennes nya liv har börjat!

Jag fick i uppgift att visa runt en man som sökte ett jobb hos oss.

-Hur gammal är han? frågade jag.

-Tjugunio, sa kollegan.

-Perfekt, sa jag.

-Skräm honom inte, sa kollega nummer ett.

-Den hotfulla muminmamman, sa kollega nummer två.

Okej, jag trodde jag var en milf med förödande utstrålning, sjukt sexig. Men nu vet jag bättre.

Har nu visat honom runt. Han såg onekligen vettskrämd ut, så lite förödande kanske jag trots allt var.

Det sägs ju att man gärna ska precisera för sig själv vad man söker hos mannen, för att göra det lättare att känna igen honom när han uppenbarar sig. Läser Tusen och en natt, och här ska ni få en beskrivning:

Rosen och liljan vissnar i hans närvaro. Hans figur är som en gungande cypress, hans ansikte som en nyutsprucken tulpan, hans hår som violer, hans myskdoftande lockar påminner om tusen mörka nätter, hans hy är som ljus ambra, hans ögon som två narcisser och hans läppar som ett par pistagenötter. hans panna överglänser fullmånen och hans mun med de pärlvita tänderna och den rosenröda tungan talar ett språk sötare än sockerrörets. Han är i sanning en förförisk idol för den älskades ögon.

Nu blev jag så upphetsad att jag satte mitt ORIENTAL TEA i vrångstrupen.  Månne det funkar med en figur som en svajande tuja? Och hans skägg kanske är som hägg?  Låter dock  skrämmande med blommor som VISSNAR så fort han visar sig. Ett ansikte som en sprucken tulpan har jag svårt att föreställa mig, han har också en glansig självlysande panna.  Nu vet jag i alla fall vad jag ska fokusera på. Sökandet fortsätter!

I dagens DN ställer en kvinna frågan till experten Martin Forster om hur hon ska stå ut med sina styvbarn. Jag tror de flesta har detta problem, men få säger det högt. Själv har jag alltid deklarerat, som ett mantra: ”Jag vill aldrig bo med en ny man och hans barn”. Jag kan inte föreställa mig något värre. Mina och mannens barn som trycks ihop som inte har valt varandra. Och jag som ska förhålla mig till främmande barn, och nya mannen som ska styra och ställa över mina. 

En gång mötte jag en kvinna med en nyfamilj som sa: ”Det är nog inte meningen att man ska bo med någon annans barn. Det känns varken naturligt eller normalt”.

En annan kompis kämpar dagligen med att klara av mannens två barn, hans exfru som klampar in oanmäld i deras gemensamma hem och att få mannen att sluta vara så flat i sin uppfostran av döttrarna.

Vad är det för fel med att vara särbo?

Men jag, som varken lyckas hångla upp någon eller hitta en pojkvän, för mig är det här kanske inte ens ett ämne jag behöver ha någon åsikt om. Jag menar: Risken är inte jättestor att jag flyttar ihop med någon alls, varken med eller utan barn, inom en överskådlig framtid.

I går gjorde jag och några vänner en trevlig utflykt till ett friluftsmuseum. Men det var inte den guidade turen som var behållningen, utan det faktum att bluffmakaren från i höstas skulle hålla ett föredrag.

Jag gav noggranna anvisningar till mitt sällskap. Sa att det vara helt okej att skruva på sig, kolla klockan och omotiverat skratta på fel ställen.

Nu skulle han få!

Jag var mycket nyfiken. Hurudan utstrålning har en bildad person som utger sig för att vara en överklassman från Östermalm när han i själva verket är en uppkomling från förorten? En som lever med fru och många barn och påstår sig vara singel med lyxiga vanor? 

Vi var få i publiken, 15 stycken. Min kompis kalkylerade: ”Faktum är att om vi går mitt i föredraget så minskar ju faktiskt publiken med en tredjedel”.

Sen satt Bluffmakaren igång. Jag trodde inte mina ögon. En fårad äldre herre som docerade och lät som att han var åttio år. Ni vet hur gubbar talar i gamla journalfilmer? Så lät han. Tankspritt letade han efter sina läsglasögon när de i själva verket satt i pannan.

Vi satt längst bak som ointresserade tonåringar och fast vi inte på något vis förstörde för honom hade han det inte lätt att få igång den glesa publiken. Jag tyckte nästan lite synd om honom.

Fotona han hade haft på Mötesplatsen var förstås manipulerade, det här var en helt annan skranglig uppenbarelse.

När det var slut, avstod jag från att ropa BRA GJORT FÖR ATT VARA EN BLUFFMAKARE och min starkaste känsla var lättnad: Jag hade sluppit dejta denna man och kommit undan med blotta förskräckelsen.