Jag – en gourmand

När jag först träffade mannen jag var gift med, kunde jag laga en enda paradrätt: Kyckling i ädelsostsås, eller mögelhöna.

Tyvärr köpte jag faktiskt just en höna som borde ha kokats i många timmar, så den var seg som en sula, men såsen var god. Och tänk! Han ville ha mig som fru!

När vi flyttade ihop ville jag inte att han skulle märka vilken värdelös kock jag var. Som en ängslig bortgift kvinna från 50-talet följde jag DN:s recept till punkt och pricka, och blev aldrig avslöjad.

Jag älskar mat. Och då menar jag all mat. Från finska rätter som smörstekt leverlåda med iskall lingsonsylt, makaronilåda för 3 starka gossar till ängamat på vårens primörer. Snålsoppa som det heter i Finland.

(I natten kan jag hemfalla till att göra björneborgare i mitt våffeljärn som är toast med falukorv i mitten. Bostongurka och senap till!)

Vad är godast? Nu på våren: sparris med förlorade ägg, smörstekt spenat och hollandaisesås!

På sommaren: ljummen sallad med färskpotatis, kokta ägg, solvarma tomater, knaperstekt bacon och massor av klippta örter.

På hösten och vintern: gryta med trattkantareller och hemgjord svartvinbärssylt. SOPPOR!  På gröna ärter med champagne i, eller pumpasoppa med ingefära, sötpotatissoppa med chili, rödbetssoppa med apelsin. Just nu håller jag på och lär upp äldste sonen att bli en soppkock.

Folk som bara tankspritt äter för att tanka energi förstår jag mig inte på. Att laga mat till någon är en kärlekshandling och det nästroligaste sättet att umgås på. När den Ovillige Älskaren brukade hälsa på, hade vi först en underbar middag (till exempel penne med citron, kronärtskockor, haricots verts, vitlök och persilja) innan vi ägnade oss åt det roligaste.