Arkiv för juni 2014

Nu åker jag till mitt muminhus vid havet.

Sköt om dig, säger jag, vilket vi alla vet att betyder HA ETT BRA LIV (åtminstone om det kommer från en dejt).

Du som är gift: Pussa på din käresta för man vet aldrig när det tar slut.

Du som är skild: Du kommer att träffa någon vilket decennium som helst!

Puss & Kram (eller PoK som den Ovillige brukar skriva, så jag inte ska hoppas för mycket)

Kärlekskrank

Bästisen i Finland är ju mitt i skilsmässohelvetet. När man pendlar mellan vrede och lycka, när man rasar i vikt, när man vill dö och leva livet fullt ut:

”Ringde Exet. Borde inte ha gjort det för nu spyr jag bara ut allt mitt äckel på honom. Började helt sakligt med att diskutera barn och bostadshandel, men det går ju inte, för jag kan inte låta bli att säga vad jag tänker. Han blev helt rasande över att hans mor berättat för mig att han fått sparken. Det var ju en stor hemlighet. Alltså vafan, ska inte hans barns mamma få veta sånt? Jag anklagade honom för att vara fullständigt opålitlig, att han ljuger, att han är en loser som aldrig mer kommer att få jobb, att hans cirkel nedåt nu har börjat, att han hamnar under broarna utan jobb, utan ny kvinna och utan sina barn, eftersom bimbon knappast orkar med honom när han förlorat sin status. Dumt av mig, för nu tar det lång tid att bli normal igen….”

Sen hade han tydligen ringt upp sonen och beklagat sig över att hon kastat en förbannelse på honom. 

Varje gång jag själv talade med exmannen, tänkte jag: Nu kan det inte bli värre. Men det kunde det. Varje gång. Känslan är svår att förstå för den som inte varit där. Jag kunde ha dödat honom samtidigt som jag ville att han skulle kasta sig på marken och be mig komma tillbaka till honom.

Men sen, lättnaden, småningom, hur det jämnade ut sig. När jag inte längre blev lika arg. När det inte gjorde lika ont. När jag repade mig snabbare efter våra samtal. Att det verkligen till sist blev möjligt att vara (nästan) helt normal med honom.

Det är inget man kan skynda på. Personer som sa: Du måste hålla dig lugn, du måste bete dig, släpp det där, var inte barnslig bla bla bla.

De har aldrig varit där.

Läser om otrohet i julinumret av Femina. En kvinna berättar att det värsta inte var otroheten i sig utan att mannen varit oärlig och beräknande. Kvinnan – som nu är skild-  är orolig att det ska hända igen och är rädd för att gå vidare. Svar från en expert:

”Att vara rädd för att samma sak ska hända igen och bara låta åren gå utan att våga träffa någon ny, det är inte bra. I tvekan och rädslan finns det kanske tankar om vilken del man själv hade i det som hände”.

Undrar om det är därför jag är ensam. Herregud vad många förklaringar det finns till att man inte träffar någon!

Sen är det några tips till den som varit otrogen: Bagatellisera inte det som hänt.

Så här sa min exman: ”Men vad hade du förväntat dig? Tyckte du vi hade det bra?”.

Inte en enda gång visade han ånger, skuld eller skam. Han var faktiskt jättenöjd med alla sina erövringar som var ”fler än vad du någonsin kan föreställa dig”.

Han sa också att det varit härligt att få samtala med dessa allmänbildade kvinnor, i motsats till mig. (Då menade han kvinnorna som läste Coelho och stavade princessa med c). Han gjorde allt för att göra mig ännu ledsnare och argare än vad jag redan var, av någon anledning.

Inte underligt att det tog flera år för mig att bearbeta lögnen, som hela mitt äktenskap faktiskt hade varit.

Jag tänker (fast det är fånigt) att han skulle behöva bli omruskad och utsatt för samma sak så han fattar hur det känns att bli grundlurad av den person man litar mest på i hela världen. Eftersom han tydligen inte tror det gör något alls att bli bedragen.

Den här artikeln var inte så bra att läsa, märker jag. Är nu HÄMNDLYSTEN.

De yngre sönerna är i Spanien med pappan. Det är så bra att han förser dem med utlandssemestrar eftersom jag inte är så duktig på det. Med mig får de bara vara på landet i Finland, och det är dit de vill allra helst. Alla är nöjda. De kommer att flyga dit direkt från Spanien sen, så träffas vi där.

På landet finns ingen tv och ingen nätuppkoppling. Ibland skiner solen, ibland regnar regnet. Vi ser sommarteater, lever strandliv, handlar på torget, lagar rabarbersaft. Någon gång åker vi på båtutflykt, på kvällarna spelar vi spel. Sönerna och deras kusiner filmar nog årets skräckfilm. Varje år vill jag vara med i filmen, men nej.

Sommaren borde ju vara den tiden då det LÄTTAST går att hitta en man, men det kommer inte så många friare gående på sandvägen. Celibatsomrar, kallade jag somrarna mina första år som skild, jag kände paniken växa över mina egna krav: Att vara förälskad i sommarnatten.

Men så är det inte längre. Jag är hur lycklig som helst där på landet och saknar ingen man, i alla fall inte på det där skrikande ångestladdade sättet som då. Jag stannar där hela min semester, och när jag kommer tillbaka hem är jag som avduschad och ny.

Förde min cykel till verkstaden för ett tag sen. Äldste sonen hade stoppat in den i bilen och nu fick cykelmästaren inte ut den.

Han var vresig och sur: ”Hur i helvete fick du in den? jag har släpat cyklar hela morgonen OCH NU DET HÄR!”

Han skruvade loss ena hjulet och drog omilt ut den.

Jag frågade när den skulle bli klar. Han svepte med handen över ett cykelhav och sa: ”Alla de här är före”.

Sen klämde han fast mitt telefonnummer på pakethållaren och lät bli att låsa den, för ”här stjäls ingenting”.

När jag for iväg kom jag på att jag inte ens fått ett kvitto.

Nu ringde han och sa att jag kunde hämta den. ”Vi stänger fem”.

Jag frågade om det var den stängningstiden alla dagar, och då svarade han: ”På måndag senare men så länge får den inte stå här”.

Då tappade jag tålamodet. ”JAG JOBBAR TILL FEM OCH KAN INTE VARA DÄR FEM”.

Han blev direkt spak: ”Jaha då säger vi så”.

Jag är helt förbryllad av alla som hatar att ge service och avskyr sina kunder. (Men jag vet fortfarande inte när jag ska lösa ut cykeln).