Som en filifjonka sitter jag och inväntar den kommande katastrofen: Studentmottagningen. Jag skriver listor jag omedelbart förlägger, jag handlar några ostbollar jag stoppar i frysen, jag planerar att gå till Systemet vilken dag som helst. Men mest betraktar jag kaoset här hemma, kan inte räkna ut hur alla ska rymmas, hur det ska hinna bli fint, när fönstren ska tvättas och altanen oljas in.
Att fylla en lite för liten yta med folk från sitt tidigare liv, överlever man sånt?
”Ibland är det bra att träffa människor från sitt förflutna och få understruket att man är på rätt väg själv” sa Gudfadern.
Hans ord gjorde mig lite glad.
Känner igen känslan men det brukar ju ändå bli bra tillslut!
http://mogen.ratata.fi/blogg/
Tack för uppmuntran! Jo, det blir faktiskt alltid bra sen, men den här skärselden kunde jag hoppa över.