Fikade med en kompis. Jag sa att jag kände mig onormal som inte haft ett förhållande sen jag skilde mig.
-Vad är onormalt och vem är normal? sa hon
Hur lyckas alla glömma hur de själva betett sig när de varit ensamma och kärlekssuktande? Hon, som var så desperat att hitta någon att hon slängde in sin nyfödda bebi hos mig en gång i veckan när hon skulle ut och dejta. Trots sin desperation lyckades hon ha hur många förhållanden som helst trots att just desperation anses vara det mest förödande draget i jakten på kärlek. Skulle hon vara ensam i sju år skulle hon vara outhärdlig och som en levande död.
-Skulle jag vara singel nu skulle jag NÄTDEJTA, sa hon förnumstigt och tog en tugga rabarberpaj. -JAG SER DET SOM EN KUL GREJ ATT TRÄFFA NYA MÄNNISKOR.
Vad intressant att det är en ”kul grej” för alla som är i förhållanden. Men minns jag rätt, var det på liv och död när hon nätdejtade och ofta låg hon stortjutande i fosterställning på golvet efter åter en dumpning.
Hon berättade också om väninnan som haft en pojkvän i två år men där det inte utvecklades åt något håll. Han ville bara hitta på lättsamma grejor men aldrig semestra tillsammans eller flytta ihop. Nu är det slut och hon är förstörd.
Jag tycker inte alls synd om väninnan. ”Bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls”. Låt mig åtminstone få känna hur det känns att ha ett förhållande. Jag behöver veta hur det är. Sen kan jag också klaga över hur dåligt det är, hellre det än det här tillståndet av ingenting: Inga sexiga sms. Inga pussar i nacken. Ingen som trycker upp mig mot en vägg och kysser mig. Ingen som bryr sig det minsta om vad jag tänker göra hela sommaren.
-Jag har en annan väninna som var ensam i tio år och nu har hon hittat någon! utropade min vän.
Jag vet precis vem hon talar om. SKRÄCKEXEMPLET, som hon alltid nämnde med fasa i rösten. Nu är hon tydligen inget skräckexempel längre utan en fin förebild för mig,
den Kärlekskranka.
Kommenterat på Skilda.nu