Därför vill jag hitta kärleken

En vän frågade mig i går varför jag så gärna vill ha en man.

Nu, när jag har läst boken ”Mod att möta den rätte” hade jag svaret klart.

”Jag längtar efter att leva i ett kärleksfullt förhållande. Jag vill träffa mannen i mitt liv!!”

Precis som författaren i boken har jag aldrig vågat uttala min önskan tydligt och klart, nej det har varit svepande: Kommer jag någonsin att bli kär igen? Hur ska jag träffa en man att älska, leva och utvecklas med? Hur ska det gå till? Var finns han?

Som att det är något skamligt med att verkligen vilja träffa någon. Ett tecken på svaghet, och jag tyckte mig höra ett uns av ifrågasättande hos min vän: Vad är det för fel med att leva ensam? Vad ska du med en karl till? Du har det väl bra?

Ja jag har det bra. Jag har allt man kan önska sig. Fina söner, ett härligt hem, ett trevligt jobb och roliga fritidssysslor.

Och då känns det liksom förmätet att utöver det kräva ännu mer av livet.

Men jag är varken svag eller mesig. Och för mig är det fullkomligt självklart att sakna den närhet som bara går att finna i en kärleksrelation.

(Varför har du valt att leva i tvåsamhet? Undrar jag då. Varför behöver ett sådant beslut aldrig ifrågasättas)?

Min vän nickade och förstod. Sen sa hon:

-Först när jag gav upp mitt letande och bara gjorde det jag gillade hittade jag honom.

Hur många gånger har vi hört det?

Och där har vi mitt problem. För hur mycket jag än passionerat har gått in för att skapa teaterföreställningar, skriva texter och ja, kort sagt gjort precis det jag tycker allra mest om, så har längtan ändå funnits inom mig. Och en sorg kanske, en lessenhet som nog inte gör mig speciellt attraktiv för någon.