Arkiv för juni 2014

Häromnatten ramlade Yngsta sonen full  in hos pappan och spydde ner sin säng (jag fick rapport av Mellansonen).

Dessutom skulle det vara skola följande dag. Typiskt att den yngste beter sig som en Tonåring, något de två äldre aldrig gjort och därför har vi väl slappnat av och trott att faran varit över.

(Men att pappan bara kan sova och inte vänta tills sonen kommit hem fattar jag inte).

I går ringde Yngsta sonen och frågade om jag var på väg till hans skolavslutning. Han stod på skolgården med pappan. Inte en enda gång hade han knystat om att han ville ha mig där. Han har aldrig velat se mig i sin skola överhuvudtaget, varken på utvecklingssamtal (som jag ändå gått på) eller kvällar då de visar vad de har åstadkommit.

Frågan är nu vem av oss som är en uslare förälder. Dags för ett samtal med pappan, tror jag.

Vi hittade ett pass från Ghana i biblioteket. Jag lämnade in det till vaktmästaren. Sa att hon inte var låntagare hos oss.

-Jag kollar upp henne på Facebook! sa han.

Han hittade henne, och meddelade: -Det ser ut som att hon är i Ghana just nu!

Det är hon knappast om vi har hennes pass, tänkte jag och gick.

Lite senare träffade jag på vaktisen igen.

-Nu har jag mejlat henne, sa han nöjt. För att passet inte ska hamna i orätta händer, skrev jag ”WE HAVE FOUND A DOCUMENT BELONGING TO YOU IN THE LIBRARY. PLEASE CONTACT US IF YOU KNOW WHAT I AM TALKING ABOUT”

-Men det låter ju som ett spam, sa jag. Som att hon har vunnit tiotusentals dollars, inte kommer hon att kontakta dig.

-Just ja, tänkte inte på det, sa han och såg förvirrad ut.

Varför måste gubbar göra allt så svårt? I eftermiddag är det jag som sladdar förbi hennes bostad och stoppar in passet genom brevlådan.

 

Okej. Nu ska jag gå till botten med mina rädslor en gång för alla. Läser boken ”Mod att finna den rätte” av Inga-Lill Valfridsson. Att jag läser den boken är så pinsamt att jag inte ens registrerade lånet på mig själv, med risk för att någon kollega ser vad jag vältrar mig i för sorts sänglektyr.

Bara titeln säger ju mycket, att det krävs MOD, och MOD är precis det jag saknar.

Tänk om jag skulle klara av att skicka ett sms till den Nyskilde: Hej! Ska vi hitta på någonting!

Men hellre låter jag mig jagas av vargar.

Rapporterar när jag har rön ur boken!

Precis när jag satt mig med sömnsandiga ögon framför datorn i morse, rusade chefen in:

-HALLÅ! GOMORRON GOMORRON! ÄR DU TAGGAD?????

Jag försökte dra mig till minnes om vi skulle göra några speciella avgörande affärer i dag, men han menade nog bara att vi skulle maximera antalet bokutlån.

Sen fortsatte han:

-I morse, när klockan var sju, sa min fru: ”Älskling vi har försovit oss!” HAHA!  Det är ju inte det man vill höra när klockan är sju!!!

Jag förstod inte varför han informerade mig om det. 

Sen var hans småprat slut och han skyndade sig vidare mot nya utmaningar.

Jag försökte förstå poängen i hans historia. Jag menar, hade hon väckt honom tre på morgonen hade det väl varit lite tokroligt. 

Eller så inte. Vill överhuvudtaget inte veta vad de talar om i sängkammaren.

 

Fikade med en kompis. Jag sa att jag kände mig onormal som inte haft ett förhållande sen jag skilde mig.

-Vad är onormalt och vem är normal? sa hon

Hur lyckas alla glömma hur de själva betett sig när de varit ensamma och kärlekssuktande?  Hon, som var så desperat att hitta någon att hon slängde in sin nyfödda bebi hos mig en gång i veckan när hon skulle ut och dejta. Trots sin desperation lyckades hon ha hur många förhållanden som helst trots att just desperation anses vara det mest förödande draget i jakten på kärlek. Skulle hon vara ensam i sju år skulle hon vara outhärdlig och som en levande död.

-Skulle jag vara singel nu skulle jag NÄTDEJTA, sa hon förnumstigt och tog en tugga rabarberpaj. -JAG SER DET SOM EN KUL GREJ ATT TRÄFFA NYA MÄNNISKOR.

Vad intressant att det är en ”kul grej” för alla som är i förhållanden. Men minns jag rätt, var det på liv och död när hon nätdejtade och ofta låg hon stortjutande i fosterställning på golvet efter åter en dumpning.

Hon berättade också om väninnan som haft en pojkvän i två år men där det inte utvecklades åt något håll. Han ville bara hitta på lättsamma grejor men aldrig semestra tillsammans eller flytta ihop. Nu är det slut och hon är förstörd.

Jag tycker inte alls synd om väninnan. ”Bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls”. Låt mig åtminstone få känna hur det känns att ha ett förhållande. Jag behöver veta hur det är. Sen kan jag också klaga över hur dåligt det är, hellre det än det här tillståndet av ingenting: Inga sexiga sms. Inga pussar i nacken. Ingen som trycker upp mig mot en vägg och kysser mig. Ingen som bryr sig det minsta om vad jag tänker göra hela sommaren.

-Jag har en annan väninna som var ensam i tio år och nu har hon hittat någon! utropade min vän.

Jag vet precis vem hon talar om. SKRÄCKEXEMPLET, som hon alltid nämnde med fasa i rösten. Nu är hon tydligen inget skräckexempel längre utan en fin förebild för mig,

den Kärlekskranka.