…Vassare än någonsin!
Faktiskt inte. Melankolisk och mycket förvirrad tillbaka på min arbetsplats.
-Hjärnan stannar! ropade jag till den Nyskilde. Han såg skräckslagen ut. Inte underligt att vi aldrig får nån kontakt, han är ju livrädd för mig.
Utanför mitt hus tassar en vacker katt. Vi fick kontakt och jag kände att den tyckte om mig. Den puffade på mig med sin nos, spann och strök sig kring mina ben.
Nästa gång den dök upp gled den förbi med nosen i vädret som om vi aldrig mötts.
Precis som alla män jag träffar. Först är man allt, sen inget.
Haha! Hjärnan stannar 🙂
En bekant känsla? 🙂