Arkiv för september 2014

Men tänk om det är sant? Tänk om vi alla på riktigt ingår i ett jättesammanhang där våra energier är sammankopplade och där allt vi säger, tänker och gör ger genklang .

Hjälp!

Då fattar jag ju att jag varit ensam i sju svåra år. Universum vill nämligen inte höra klagolåt, för då blir det en sanning och helt självuppfyllande.

Hela den här bloggen är ju en enda lång sorgesång över min kärlekslösa ensamhet.

Och varje gång jag tänker en negativ tanke, alstras hemska energier som tar mig allt längre och längre bort från mitt mål.

Jag har bara så otroligt svårt att tänka hejhopp i dag kommer jag att träffa SCHÄRLEKEN var morgon när jag kliver upp ur sängen.

Men det är så man ska göra, tydligen.

Jag kan ju börja med att skaffa mig en lyckosten av rosenkvarts, för den drar till sig KÄRLEK har jag hört.

 

Det finns 43,3 procent singelhushåll i Stockholm. Bara siffran får mig ju att fatta hur få som vill bo med någon, alltså MIG.

Jag bor i fel stad helt enkelt.

En amerikansk sociolog intervjuas i dag i SVD om ensamhushåll och säger bl a  att det ju är väldigt lätt att dra så fort förhållandet inte känns helt hundra, och vad gör det med oss?

En kollega sa, att om man skulle hälla alla singlar i en hink och skaka om så kunde det ju hända bra saker! Pax för att hällas först.

Grannfrun fyllde femtio och jag fick gå på kalas.

Hon tar alltid in mina brev när jag är borta, vattnar pelargonerna och ibland får jag följa med på hundpromenad. Hon känns vuxen medan jag känner mig som ett barn. Hon kan förklara alla krångliga brev från bostadsrättsföreningen.

Hon är chef och alltid så lugn. Hon tränar, umgås med sina döttrar och reser mycket. Själv är jag en vimsig hoppetossa.

Jag gav ett armband.  Hon blev superglad! Elegant och glammigt, precis som hon.

 

 

 

 

Bästisen i Finland har nu en fantastisk älskare. Och det är ju så intressant det här med att när är det underbart och när är det meningslöst? Det handlar varken om teknik eller trick, eller bara lite. För mest om att passa ihop eller inte.

Exmannen var den bästa älskare jag någonsin haft, och därför har jag så svårt att släppa tanken på honom helt. Är orolig över att aldrig hitta en så bra igen. För vi passade ihop helt perfekt.

Så min tröst är ju att han omöjligt kan ha de så bra med sin nya. Hoppas han ångrar sig lite i sänghalmen. Jag menar, eftersom det ändå är så sällsynt att det är riktigt superbra.

 

I går var jag med Älvan på Orups show på Hamburger Börs.

Hans låtar är Sverige för mig, det Sverige som fanns medan jag bodde i Finland och var kär i exmannen som ännu inte var min man.

Jag älskar Då står pojkarna på rad, Regn hos mig och Upp över mina öron.

Och sen, när jag blev dumpad kom låten Stockholm som jag fortfarande blir illa till mods av att höra.  I den fanns all min samlade ångest över att han inte ville ha mig och över att Stockholm plötsligt hade blivit  kallt.

Vi uppmanades sjunga med ibland och det gjorde Älvan med sin änglaröst! Tur att hon kunde göra det så snyggt så jag kunde slappna av.

Orup var förstås underbar, lite äldre, lite gråare men med exakt samma hesnasala röst. Och för en stund blev jag blev ung igen.