Sms:ade med den Ovillige Älskaren. ”Som vanligt är schemat tufft”, skrev han, men han kunde tänka sig att hälsa på mig på söndag.
Jag hade redan hunnit jaga ut äldsta sonen ur huset när han meddelade att ”bilen var trasig” så han inte kunde ta sig till mig, men att jag inte heller kunde komma till honom eftersom hans dotter var hemma.
Okej. Så här är det. Han har inte velat träffa mig på ETT OCH ETT HALVT ÅR. Är det kanske nu dags att se sanningen i det blodsprängda ögat, att ta den obrunstiga tjuren vid hornet? Borde till och med jag slutligen inse att HAN INTE ÄR INTRESSERAD?
Schvårt, jag vet. Kanske rentav det schvåraste av allt: Att erkänna sig oönskad.
Kommenterat på Skilda.nu