I dag, denna krispiga första höstmorgon är mina sinnen skärpta. Jag ser allt som genom förstoringsglas. Träffade en advokat på morgonen som skulle bevittna mina kopior på ett officiellt sätt.
*Han hade quiltad grön jacka som andades jaktlycka.
*Han hade rynkor som vittnade om ett hårt överklassliv.
*Han hade det vågiga håret bakåtstruket.
*Han doftade svagt cigarr.
*Han hade en dyr silverring med sten på fingret.
*Han talade om sig själv i tredjeperson.
*Han gick absolut inte att skämta med.
Jag ÄLS-KAR när klichén överensstämmer med verkligheten.
Sen gick jag på ett café. Aldrig har kaffet varit så rykande hett och gott! Aldrig har frallan varit så fluffig, så väl avvägd med frasig gurka och krämig ost. Runt mig svansade en ung man som försåg mig med påtår, mjölk och servetter. Besöket kostade arton kronor och nu i efterhand undrar jag om fiket överhuvudtaget existerar.
Och nej, jag har inte rökt trattkantareller.
Talade han om sig själv i tredjeperson?! Haha!
Jo, han sa: ”Ska du träffa Notarius publicus?” i stället för att berätta vad han hette.