Har haft ett nytt migränanfall. De kommer allt tätare. Förr kom de två gånger i året, nu två gånger i månaden.
Jag stressar upp mig över så små saker. Som att ha pysselverkstad med småttingar/horrorkväll med halvstora barn/utställning för vuxna. Allt utlöser fruktansvärda nära-döden-upplevelser.
Måste gå tillbaka till min akupunktur-tant. Nu på andningsövningar.
Innan anfallet fikade jag i alla fall med en kollega. Hon som varit tillsammans med sin man sen hon var 15, nu är hon 60. Hon känner sig utbränd och berättade att hemmet gror igen men att hon inte hinner städa.
-Du borde kanske ha en städerska, sa jag.
-Mannen vill inte, sa hon.
-Städar han då? frågade jag. Det gjorde han förstås inte. Så typiskt scenario, mannen vägrar städa men är för snål för att skaffa hjälp utifrån.
-Det är ju mitt fel, suckade hon. Som ung var det roligt att leka dockhem och jag tyckte om att städa, laga mat och pyssla. Nu är det inte lika skoj.
-Finns det någonting som är bra med mannen, frågade jag.
Hon tänkte efter en lång stund.
-Svårt att säga. Men något finns det ju, sa hon till sist.
Jag hade sån lust att säga SKILJ DIG KVINNA! Men jag sparar det till en annan gång.
Värsta bästa bloggen har du! Skriv ofta så jag får läsa mer 🙂
Men åååå! Nu blev jag riktigt riktigt glad! Det här var ju bättre än sexdrömmen om exet jag hade i natt 🙂
Det är ju så definitivt att skiljas. Särskilt om man har hus eller annat som måste säljas. Tänk om man ångrar sig? Är man bara egoistisk? Dessutom verkar det ganska ensamt att vara skiljde singel 😉
Ja, det är definitivt, men att leva sitt liv som levande död är heller inget alternativ. Egoistisk måste man få vara när det gäller vilket liv man vill ha. I mitt fall var det enkelt, jag hade inget val. Mycket svårare förstås att packa sin väska om det bara finns otydliga orsaker som tristess eller längtan efter något annat. Jag är inte ensam egentligen, mitt enda problem är att jag är kärlekskrank. Att leta efter en ny man är det svåraste jag varit med om!