Barn eller inte

Har haft sångstund med mammor och deras bebir. Jag känner mig som en bisarr tant när jag går runt med en bebidocka i naturlig storlek. Som kvinnan som aldrig kunde få egna barn och nu leker med en docka i stället.

Vi hade trots det en trevlig stund med rim och ramsor.

Talade med den Skrämda Aspiranten (som måste få ett nytt namn, han är ju varken skrämd eller någon aspirant längre).

Alltså.

Talade med Snusmumriken. Jag frågade om han längtade efter barn.

(Ni hör, snart är jag uppe på samma nivå som den Burdusa!)

Han visste inte så noga. Han gillar barn men är rädd att bli uttråkad.

Men det får man väl bli!  Det blir väl alla föräldrar från och till, bara man inte slutar älska sitt gullebär.

Tog lunch ute och tjuvlyssnade på tre kvinnor i samma ålder som S-mumriken, alltså kring 30. De talade om alla  ofina frågor omgivningen ställer om barn. Framför allt föräldrarna: Du ska väl inte låta mig dö innan jag blir mormor!

-Det är väl inte mitt problem, sa kvinnan.

En annan av dem ville inte ha några barn överhuvudtaget och blir ständigt ifrågasatt. Om jag hörde rätt, så var det hennes man som inte kunde få/inte ville ha barn.

-Och honom ifrågasätter ingen, bara mig.

Hon sa också det jag så ofta hör barnlösa säga: Det är trevligt att träffa dem men underbart att komma hem till sitt lugn.

Den tredje kvinnan sa:

-Det är ju på något sätt naturligt att fortplanta sig, det är väl därför folk inte kan hantera att någon inte vill ha barn. Men då finns det en massa annat vi kan börja ifrågasätta, som homosexualitet, om det handlar om vad som är ”biologiskt” eller ”naturligt” och inte. Och då är vi verkligen ute på hal is.

Själv blev jag glatt överraskad över hur roligt det var att få barn. Jag hade aldrig gillat barn speciellt mycket, men jag märkte att jag  var  funtad på så vis, att jag tyckte att mitt barn var det underbaraste i universum och färdig att beskydda det från allt ont. Tur var väl det.

Sen var min lunch slut.