Arkiv för november 2014

Har varit på tjejmiddag. Där fanns en nyskild kvinna som bara strålade. Hon såg faktiskt snarare nyfrälst ut!

Hon hade gått ner 15 kilo. Hon hade flyttat till en fin lägenhet. Frihetskänslan hon kände hade inga gränser.

-Jag har hittat mig själv igen, den jag en gång var!

Hon har återupptagit gamla vänner och varit på Soul Train på Café Opera (där jag är ibland). Hon reste till London med sin dotter över höstlovet, en resa som hade varit så lyckad kanske just därför att det bara var de två.

-Ååååh det är så underbart. Att bara ta hänsyn till sig själv. Inga konstiga idéer och planer från mannen jag behöver ställa upp på. Nu gör jag bara det jag själv vill.

Hennes man har givetvis hittat en ny kvinna, men det verkade inte störa kvinnan nämnvärt.

-Jag ska bara gå ner tio kilo till. Sen ska mannen få se mig och bli lång i synen! Revanschlusta har människan känt sen urminnes tider, men det betyder inte att jag vill ha honom tillbaka. Han ska bara få se hur snygg jag blev när jag blev av med honom, skrattade hon.

Bredvid mig satt en annan kvinna som aldrig har stått ut med att leva ensam en sekund. Hon pep:

-Men det är inte fel heller att längta efter kärlek! Ingen vill vara ensam! Alla vill ha tvåsamhet!

-Jo jag vill vara ensam, log den skilda.

-Men att dejta PIGGAR UPP och man får BEKRÄFTELSE ! gnällde min bordsdam.

Fast det hörde ingen utom jag. Vem som helst kunde se att denna skilda kvinna varken behövde bli uppiggad eller bli bekräftad. Hon var hög på livet självt och det var helt härligt att se.

Har besökt min frisör som jag berättat om här och här.

Hon har blonderat löshår, botoxade läppar och injicerar något ämne som gör att hon är konstant brun.

Hon är det raraste som finns.

Hur kommer det sig att kvinnor som vill se ut som porrbrudar alltid är så gulliga?

Hon berättade att hon dejtar tre olika män, att hon mår så mycket bättre nu efter sin jobbiga separation.

När jag ställde försiktiga frågor om hur de är i sänghalmen, rodnade hon och svarade undvikande. Det är också intressant. Med det utseendet tror jag ju att hon är hur frispråkig som helst. Däremot berättade hon att en av männen älskar att hon är så naturlig. Jag vågade inte fråga vad han menar.

(Själv oroar jag mig för den stunden då en man ska dra i och ta på mitt hår och upptäcker att det är fullt av något som känns som kåda: När mitt löshår kommer att upptäckas. Hur förklarar jag det utan att skämmas ihjäl? Jag kan trösta mig med att stunden inte känns speciellt aktuell).

Medan hon pratade, tog hon paus från mitt hår, och jag som hade bråttom tillbaka till jobbet hoppades att hon skulle slinga håret samtidigt.

Till sist grep hon tag om sprejburken men började tankspritt spreja sitt eget hår.

Sen fick jag i alla fall en torkhuv och hon kopplade i kontakten i väggen och gick sin väg.

Det hände ingenting.

-Ska du inte knäppa på den? ropade jag.

-Javisst ja! skrattade hon och tryckte på strömbrytaren.

-Det tackar vi för, sa jag.

Då gapskrattade hon och sa: vad bra vi samarbetar!!!

Hon är underbar.

Den riktiga Gulletussan är också kul!

Har haft sångstund med mammor och deras bebir. Jag känner mig som en bisarr tant när jag går runt med en bebidocka i naturlig storlek. Som kvinnan som aldrig kunde få egna barn och nu leker med en docka i stället.

Vi hade trots det en trevlig stund med rim och ramsor.

Talade med den Skrämda Aspiranten (som måste få ett nytt namn, han är ju varken skrämd eller någon aspirant längre).

Alltså.

Talade med Snusmumriken. Jag frågade om han längtade efter barn.

(Ni hör, snart är jag uppe på samma nivå som den Burdusa!)

Han visste inte så noga. Han gillar barn men är rädd att bli uttråkad.

Men det får man väl bli!  Det blir väl alla föräldrar från och till, bara man inte slutar älska sitt gullebär.

Tog lunch ute och tjuvlyssnade på tre kvinnor i samma ålder som S-mumriken, alltså kring 30. De talade om alla  ofina frågor omgivningen ställer om barn. Framför allt föräldrarna: Du ska väl inte låta mig dö innan jag blir mormor!

-Det är väl inte mitt problem, sa kvinnan.

En annan av dem ville inte ha några barn överhuvudtaget och blir ständigt ifrågasatt. Om jag hörde rätt, så var det hennes man som inte kunde få/inte ville ha barn.

-Och honom ifrågasätter ingen, bara mig.

Hon sa också det jag så ofta hör barnlösa säga: Det är trevligt att träffa dem men underbart att komma hem till sitt lugn.

Den tredje kvinnan sa:

-Det är ju på något sätt naturligt att fortplanta sig, det är väl därför folk inte kan hantera att någon inte vill ha barn. Men då finns det en massa annat vi kan börja ifrågasätta, som homosexualitet, om det handlar om vad som är ”biologiskt” eller ”naturligt” och inte. Och då är vi verkligen ute på hal is.

Själv blev jag glatt överraskad över hur roligt det var att få barn. Jag hade aldrig gillat barn speciellt mycket, men jag märkte att jag  var  funtad på så vis, att jag tyckte att mitt barn var det underbaraste i universum och färdig att beskydda det från allt ont. Tur var väl det.

Sen var min lunch slut.

När jag träffade mitt Härliga Gäng, sa Camomill att hon slutat dejta för tillfället, hon vill bara vara hemma i soffan och tända ljus ifred.

Och det är ju det man vill.

Så här skriver min akupunkturtant:

”Enligt kinesisk medicin och filosofi är hösten en tid för att rensa bort saker, känslor, beteenden etc som tjänat ut sin roll. Se på träden hur de släpper sina vackra höstlöv! Det är också en tid för kontemplation, för att krypa upp i soffan och läsa en bok eller för att skriva. Efter sommarens intensiva fas är det dags att skörda frukterna”.

Nu till hennes andningskurs!

I går kväll var mellansonen på gymmet. När han inte hade kommit hem tio, ringde jag, men hans svarare gick igång. Sen stod jag helt uppjagad med näsan tryckt mot rutan och väntade på att se honom komma gående i mörkret. Det gjorde han till sist.

-Du måste ha telefonen påkopplad, sa jag med darrande röst.

-Ha ha, trodde du jag var en köttslamsa nersparkad av något GÄNG från ORTEN, flinade han.

I dag på jobbet berättade en kollega att hennes mamma ringt.

-Jag blev så rädd, trodde något hade hänt. Men nej, mamman hade sagt att:

”Du måste ju ta taxi hem i kväll efter ditt restaurangbesök, allt kan hända”!

-Och jag är 47 år!!! Ropade kollegan.

Sist jag var i Helsingfors på krog erbjöd sig MIN MAMMA komma och hämta mig med bil. Hon som aldrig brydde sig om vad jag höll på med i ungdomen. Hon kanske vill ta igen det nu och blir oroligare för vart år som går.

Men själv är jag orolig hela tiden.