Arkiv för november 2014

I går åkte exmannen, äldsta sonen och jag till kyrkogården och tände några ljus.

Jag har aldrig besökt min exsvärfars grav och ville se var den var.

När han dog för några år sen, gick jag inte på begravningen. Den nya kvinnan var däremot där. Jag kunde inte föreställa mig att sitta i kyrkan med min familj och denna kvinna som jag vid den tidpunkten aldrig träffat.

Efteråt kan jag känna mig ledsen över att jag lät så småttiga saker stå i vägen för deltagandet i en begravning. På något sätt ville ju också jag ta farväl av denna envisa, tjurskalliga men också omtänksamma och snälla man.

Det var så fint med ljus överallt. Vi tände ett hos farfar, ett hos gammelmormor och ett hos mannens lillasyster som dog när hon var två.

I bilen började exet prata om hur han nuförtiden tillreder husmanskost.

-Kalops för första gången någonsin! utropade han.

-Vadå, jag lagade ju alltid kalops när vi var gifta, sa jag, men det hörde han inte utan fortsatte: Sjömansbiff…biff a la Lindström…fläsklägg med rotmos…

-Sen när lagar du mat? sa jag surt.

-Ja, hela tiden, sa han svävande.

Denna man lagade inte en enda rätt under alla våra år som gifta. Men det är väl för att jag är en sån gudinna i köket, han fick väl inte plats för all min kokkonst.

Tänk att få träffa en man som vill laga mat till mig. Kan inte vänta.

I går kväll meddelade plötsligt sönerna att de skulle till pappan på halloweenmiddag.

Ska pappan aldrig nånsin lära sig att kolla med mig först innan han kör över mig?  TÄNK OM jag hade planerat något för oss. Nu hade jag inte det som tur.

Så i stället träffade jag mitt Härliga Gäng. I tunnelbanan hade jag ett töntigt par i 25-årsåldern framför mig som inte kunde sluta pussas. Varför får jag alltid sånt upptryckt i ansiktet? Jag kände hur hatet vällde upp i mig. Dessa fula fåniga människor har alltså belönats med KÄRLEK men inte jag.

Hon skulle tydligen på bio, han skulle ut och äta. Det var väl därför de var så kärlekskranka.

Den unge mannen sneglade oroligt på mig. Tänk om mitt hat syntes så tydligt? Jag kollade på mig själv i fönsterglaset och försökte anlägga en neutral och vänlig min. Jag tänkte snälla tankar.

När tjejen hoppade av, tänkte jag: Nu byter jag plats. Jag kan inte ha honom framför mig en sekund till. Men jag skärpte mig. Jag måste ju kunna befinna mig på allmän plats utan att flippa.

Sen träffade jag mitt gäng på en trevlig krog. Efter ett tag kom ett par killar och slog sig ner vid bordet bredvid mitt. Framför mig satt nu mitt hatobjekt från tunnelbanan.

Av alla tusentals människor i tunnelbanan. Av alla hundratals krogar i stan.

Sånt kan jag tycka att är lite creepy.

Har haft skräckstund för barnen på biblioteket. Först läste den Skrämda Aspiranten en spökhistoria för dem. Nu var det inte han som blev skrämd utan barnen. Sen hade vi en spökvandring där jag befann mig i duschen som hade förvandlats till mordplats. Barnens skrik lät precis som i alla skräckfilmer jag och den Skandalösa brukar kolla på! De blev jätterädda men också upprymda, de hade laddat upp för skräcken hela dagen, berättade de.

Sen fick de skriva spökhistorier och fika.