När jag var i Davos, tänkte jag knappt alls på Snusmumriken. Och när jag tänkte, så tänkte jag: JAG ÄR INTE KÄR I HONOM LÄNGRE.
Men visst är det roligt hur fel man kan ha. När jag kom tillbaka, gastade jag: JAG ÄR TILLBAKA!
Och han skrek: ÄNTLIGEN!
Och mitt hjärta blev ett geléhjärta.
Sen berättade han något som gjorde att jag fnittrade och inte kunde sluta. Han måste tycka att jag är en osedvanligt fnittrig person, vilket jag faktiskt inte är.
Men så mysigt att vara efterlängtad!! 🙂
Det har du rätt i! Bra att åka iväg lite så han märker hur hemskt allting är utan mig.