Spåra om hjärnan

I går lämnade jag bilen på verkstan klockan sju. En mkt snygg man tog mig på rundtur i bilen för att lyssna efter mystiska ljud. Han babblade på om sin nya bil han skulle få följande dag, och vi åkte ut på trevliga skogsvägar. Nästan som en romantisk weekend. Man får ta de tillfällen som bjuds.

Sen skulle jag promenera till jobbet som ligger bara 10 minuter bort. Jag gick i solens sken och när jag tyckte att jag borde vara framme, befann jag mig vid ett FRILUFTSOMRÅDE. Vart jag än såg, fanns inget som tydde på centrumaktivitet. Jag var totalt vilse.

En pappa kom ut från ett dagis och jag frågade honom om riktningen. Försent upptäckte jag att han var en bibliotekskund jag inte gillar. En mallig hipster som alltid är sur och kritisk. Nu var han idel charm och erbjöd sig att promenera med mig åt rätt håll. Vi blev helt enkelt kompisar. Min promenad hade nu tagit 40 minuter.

När jag kom fram, gick jag till caféet för att äta frukost. Försäljaren fattade inte ett ord svenska. Inte lyckades han ta betalt heller med sin kortmaskin, så jag mumsade i mig ostfrallan, aprikosjuicen och kaffet, och sa övertydligt: Jag-går-till-bankomaten.

Han var överlycklig när jag kom tillbaka med pengar.

Sen gick jag till jobbet, lite hög av all frisk luft.

Ibland sägs det att man ska spåra om hjärnan och ta en ”annan väg till jobbet”. Fånigaste tipset! Men plötsligt förstår jag vitsen. Vad roligt det kan bli om man inte åker raka vägen.