Alla tre söner bor nu hos mig. Den yngsta säger:
-Du vet hur det är när man har gäster. Lite aqward vid frukosten och man är inte lugn förrän de har åkt. Så känns det hos pappa. Jag kan aldrig gå till köket och ta flingor eller en macka, för hon sitter där och lyssnar på ljudbok och stirrar på mig.
Exmannen säger:
-Det är klart de hellre vill bo hos dig. Du ställer ju inga krav på dem.
Undrar hur länge han ännu kommer att skylla allt på mig och inte se sin egen del i det skedda. Denna man som efter skilsmässan inte kunde ägna någon tid alls åt att umgås med sina söner utan omedelbart hittade en ny kvinna med 2 barn som skulle dras in i sörjan.
Talade med bästisen i Finland. Hennes barn bor också hos henne, men nu skulle den yngsta prova att bo med pappan och nya kvinnan. Nya kvinnan är labil och pratar ömsom bebispråk och skriker okontrollerat åt sina egna barn. Sen deklarerar hon hela tiden Reglerna I Det Här Huset. Det är klart att sonen inte vill bo där när de gör allt för att han inte ska trivas.
Ända sen jag skilde mig har jag varit skeptisk till idén att ta in en ny man i mitt hem och beblanda honom med barnen. Att utsätta sina barn för en person de inte har valt själva i sitt hem, där man borde få vara ifred.
Jag tror särboskap är idealet. Kan inte heller tänka mig något hemskare än att bo med någon annans barn. Och det allra värsta: Blyga tonåringar som plötsligt ska dela allt med varandra.
När jag tänker efter känner jag inte en enda person där det varit okomplicerat med en nyfamilj. Berätta gärna om ni har något exempel där det blivit lyckat!
Mitt ex som tyckte att det var så tråkigt att ha hand om sina barn VARANNAN helg (!!!) att han tvingade mig att alltid vara med som lektant. Får panikkänslor bara jag tänker på det!
Precis. varför är det så tungt för vissa pappor att vara pappa?
Känner ett par där det verkar funka bra med nya familjen och alla barnen. Men så är båda föräldrarna synnerligen generösa och positiva personer! De har två barn sedan tidigare var, och två gemensamma. Så det är verkligen fullt hus där!
Jag är själv mera mänsklig och tror att jag skulle ha svårare att ställa samma krav på alla barn, och älska dem lika mycket (eller iaf inte skilja pga egna och andras)
Ja, man är ju olika. Det låter avundsvärt med en stor härlig familj med folk från olika håll. Baksidan med mitt förhållningssätt är ju att jag sen sitter ensam i stugan.
Hej
Det är ett bra tema som du tagit upp. Hur man än gör så är det viktigaste att man ger alla tid. För de egna barnen tid att sörja skilsmässan innan de träffar den nya partnern.
Mina barn var nästan vuxna när vi skilde oss. Frun hade bråttom att introducera den nya mannen som snart byttes ut. Den nyaste mannen har yngre barn som genast kom med i deras gemensamma liv.
Efter flera år som särbo har inte min nya kvinnas och mina barn ännu träffats. Min nya kvinna har tagits mycket varmt emot av mina barn och vice versa.
Kanske vi t.om varit för långsamma.
Jag tror att det är väldigt viktigt att vara lyhörd vad ens barn säger, kan tänka mig att det inte är trevligt att slås ihop med nån annans barn. Dessutom kan det nog vara värt att ge all uppmärksamhet åt sina barn när man träffas typ vecka vecka!
Herregud vad är det för fel på alla människor? Denna omedelbara behovstillfredsställelse påminner om ungar i trotsåldern: Men JAG VILL FAKTISKT ATT MIN NYA MAN SKA BO HOS OSS ANNARS BLIR JAG LESSEN!!! Jaha, och hur lessna månne barnen blir? Tror inte man kan vara för ”långsam”, inte när det gäller såna här saker.