Bästisen hade träffat någon som känner min exman.
Som hade kommenterat alla hans kvinnohistorier, något hon kände till eftersom hon träffade honom i andra sammanhang.
Och jag översköljdes av den bekanta känslan av hopplöshet, av oförrätt, av hämndlystnad, av orättvisa.
Varför fick han bara hålla på? Varför hade han 100 kvinnor han drack champagne med medan jag var den patetiska bedragna och hårt jobbande kvinnan?
Varför fick han aldrig sitt straff?
Och varför kunde jag aldrig någonsin ge igen med samma mynt, ens lite?
Som Maggie i True Detective, som genast går till mannens kollega Rust och har sex med honom när hon får reda på att hon är bedragen.
Och sen berättar vad hon har gjort.
Ja ja ja jag vet att man ska försonas, förlåta, gå vidare. Och jag trodde jag hade gjort det. Men det räckte med lite skvaller om något som hände för massor med år sen och som jag i princip kände till, så väller allt över mig igen.
Man repar sig gradvis och småningom inser man att vad exet håller på med inte har någon betydelse. För egen del har det tagit många år, men bitvis…
Även efter 4 år dippar jag ner ibland, men dipparna blir bara kortare och kommer mera sällan.
Just så är det! Och eftersom jag skilde mig för åtta år sen och han inte spelat någon roll för mig på väldigt länge, blir det lite konstigt att kastas tillbaka till en känsla som var för länge sen glömd.
Jag välkommar dipparna för dom påminner mig också om att hela skilsmässan var en sorglig historia. Om förmågan att prata hade funnits så vet man aldrig hur det hade slutat. Ändå är jag idag glad och lättad för hur det gick till slut. Kanske t.om lite stolt hur jag skötte min andel vad gäller ex.frun och barnen. Idag har jag ett dåligt förhållande med exfrun men mycket bra med barnen. Förhållandet till exfrun kan jag inte förbättra tyvärr.
Men det är bara så, och endel saker får man lov att acceptera att man inte kan förändra!