Gallrade böcker när plötsligt Snusmumriken bad mig komma fram till disken.
-Jag måste säga dig en sak.
Jag ställde mig framför honom.
-Jag har sagt upp mig. Jag har fått fast tjänst på annat håll.
Jag rörde inte en min. Jag nickade åt allt han sa. Jag sa inte ett ord. Men inom mig rasade en bokhylla. Är det så man ser ut när man får en chock?
-Det känns ju väldigt tråkigt… fortsatte han, men jag bara gick min väg.
Tråkigt för vem?
Knappast för honom.
Attans pelikattans! Men och andra sidan kanske det lämnar utrymme till en seriös flirt utan att det blir jobbigt på jobbet. All or nothing typ?
Jo så försöker jag tänka. Men jag hatar att han bara går och lämnar mig ensam kvar. Och jag vet att han inte är rätt för mig någonstans. Ändå känns det inget vidare just nu.
Han kanske lämnar plats till något som passar dig bättre. En tillvaro. En person. Förstår att det känns mindre bra. Du ska se att det kommer något bra ur det här. Klyshigt jag vet. Förlåt.
Tack! Fint sagt!
Men va faan!
Eller hur…
Som sagt, vad menar han med tråkigt? Har han dåligt samvete över något? Har han kanske levt lite för mycket på din energi och har dåligt samvete?
Den som det visste. Och eftersom jag inte vet något om hans känslor heller, har jag aldrig något att säga till om.
Nääe! Blev riktigt upprörd, fy tusan vad trist!!
Trist när han bara släpper en bomb utan minsta förvarning. Så var det med den ”tjänstledigheten”. Känner mig liksom lurad.