Snusmumriken: -Är vi vänner på Facebook?
Jag: -Det torde vi vara.
Torde? Vad är det för 1800-talsord? Måste ha varit första och sista gången jag nånsin använt det. Tyder på en viss nervositet från min sida:
Så det är bara den ena av oss som stalkar den andra 100 gånger per dag, då?
Nedmontering, som sagt.
Haha! Kul att höra att det är någon mer än jag som använder de moderna möjligheterna att följa någon ( eller stalka om du nu så vill 😉 )
De senaste dagarna har jag mött varje tanke på min tågflirt med mantrat ”He’s really not that into you”, orginaltiteln på den boken jag blev tipsad om här nedan.
Det är vad man tvingas inse när någon avvisar ens chattförfrågan på google med vid en direkt förfrågan låtsas som om han inte sett den…
Men men. Jag ska åka tåg på måndag…
Har läst den där boken och jag vet inte… Alla kan vara tveksamma till en början och sen kan det bli helt fantastiskt i alla fall. Eller så inte. Men boken är sjukt kategorisk. Som att det inte får finnas minsta tvekan från mannen, då är han inte intresserad alls.
Jag har inte läst boken, bara läst om den.
Jo visst kan det börja tveksamt, men någon stans får man inse att det inte kan fortsätta tveksamt hur länge som helst. I mitt eget fall är det så att jag omedvetet försöker skapa mig en hel bild av mannen som jag bara känner småbitar av. Jag söker förklaringar till varför han beter sig som han gör. Den ena förklaringen har ju alltid varit att han kanske inte är så intresserad, men jag har alltid omedvetet valt bort den. Men nu har det gått 1,5 år sedan vi började. Nu får det vara nog.
Det finns någon stans en gräns mellan vad som är rimligt att tolka som att tveka inför att starta något och inte vara intresserad av att fördjupa något…
Åh så bekant allt låter. Den där gränsen ligger så nära att jag önskar att jag var på andra sidan redan. Men det är så svårt att gå från att inse till att ha kommit över. Inte blir det lättare med alla fina möjligheter till stalking heller.