Äldste sonen ropade in mig i sitt rum. Med upprört finger pekade han på Facebook-skärmen:
-Titta! Om sin mamma har hon skrivit: Min LJUVLIGASTE och UNDERBARASTE mamma. Fan vad löjligt.
-Hur skulle det vara om du skrev så om mig i stället, föreslog jag. Det kanske till och med skulle vara en riktigt god idé!
Sen tänkte jag efter en stund. Hans avsky mot att offentligt hylla sina närstående kanske kommer sig av att jag sällan skryter om honom inför någon, än mindre ger honom komplimanger.
-Har jag hyllat dig för lite i ditt liv, sa jag ynkligt.
Han tittade på mig och sade med myndig röst:
-Vet du vad. Vi har det riktigt bra som vi har det.
Jag, som tillhör den generationen som aldrig fick ett snällt ord från mina föräldrar för att man då kunde bli hög i korken eller tro att man var något, jag har verkligen fått anstränga mig för att så fort det känns rimligt låta barnen veta när de gjort något bra eller när jag tycker de bara är trevliga i största allmänhet. Men det sipprar ändå igenom, den här outtalade kritiken jag själv avskyr så mycket, den som hela tiden ligger och skvalpar i sitt tysta fördömande.
Att vara skild med tre söner är också förpliktigande eftersom jag inte vill uppfostra tre lata dagdrivare som nån stackars fru sen ska få ta över. Ändå är jag så gammaldags, kräver sällan att de ska laga mat och jag städar deras rum när de är hos pappan. De bryter ihop om de måste bära ut soporna eller plocka ur diskmaskinen.
Och sen blir jag helt knäckt när jag i min tur ser på Facebook någon pappa som gör pappagrejor med sina söner (som är i samma ålder som mina) och jag tänker, det är en helt annan sak. Söner måste göra grejor med sina fäder.
Jag kan vara en mamma och kanske en kvinnoförebild men jag har aldrig spelat fotboll, golfat eller simmat med dem i någon hall. Jag kan ge dem teater, böcker och konsten att skriva utan stavfel. Och kanske insikten om att det går bra för en skild kvinna att leva utan en (vuxen) man i många långa år.
Kommenterat på Skilda.nu