Pappan

En kväll, när jag var tre, packade pappa sin kappsäck. Jag fick roliga saker han rensade ur en låda: Ett autografhäfte jag använde som ritblock (först rev jag ut kladdet som någon gjort) och några gamla mynt.

Sen åkte han iväg och kom aldrig hem igen.

Det är inte så sorgligt som det låter, jag hälsade på honom varannan helg. Men ändå: Ibland undrar jag om sorgen någonsin lämnat mig.

För en flicka är pappan den första stora kärleken, och att bli övergiven av honom sätter spår som aldrig går bort. Man måste få pröva sin kvinnlighet gentemot pappan och spegla sig i hans ögon inför framtiden.

Mannen jag gifte mig med hade samma rödblonda hår och gröna ögon som pappan, och förhöll sig på samma sätt roat överseende och kärleksfullt till min personlighet.

Och att bli lämnad av honom var som att falla handlöst utan skyddsnät.