Den ovillige

Sms:ade med den Ovillige Älskaren för ett tag sen. Han jobbade på annan ort i veckan och skulle till sina hemtrakter veckan därpå. Men efter midsommar kunde vi träffas.

På fredag var jag på krogen, och vem var där om inte han.

Jag fylldes av en isande hemsk känsla: Han ljuger för mig och lever dubbelliv precis som min exman.

Jag hälsade på honom och han blev uppriktigt glad att se mig och ville presentera mig för sina HÄRLIGA TJEJKOMPISAR (som jag kände att jag hatade). Mitt i presentationen vände jag mig och gick. Och jag gick faktiskt hem, för vem kan stanna på krogen tillintetgjord.

Det hjälpte inte att han blivit glad och velat presentera mig, det dånade i mitt huvud: HAN FÖREDRAR ATT SPRINGA PÅ KROGEN MED OLIKA UNGA SNYGGA KVINNOR I STÄLLET FÖR ATT VARA MED MIG.

Han skickade flera ängsliga sms som jag inte svarade på. För en gångs skull fick han känna sig lite orolig och nervös, och det var väl på tiden.

Nästa dag, när min tanke var klar, skrev jag att det varit märkligt att träffa på honom när han var på ”jobbresa”. Och jag erkände att jag känt mig svartsjuk.

Han svarade med världens längsta förklaring som var helt rimlig och förmodligen helt sann.

Men frågan är om vi kommer att ses efter midsommar. Nu hade  jag ju inte längre varit lättsam och glad utan tvärtom visat hemska svartsjuketendenser, vilket han (50-åringen med ålderskris) skyr som pesten.

Visst är det intressant att ens gamla trauman poppar upp som den starkaste känslan i stället för att man med sitt intellekt kan se att sanningen faktiskt är en helt annan.