Creepy

I går kväll meddelade plötsligt sönerna att de skulle till pappan på halloweenmiddag.

Ska pappan aldrig nånsin lära sig att kolla med mig först innan han kör över mig?  TÄNK OM jag hade planerat något för oss. Nu hade jag inte det som tur.

Så i stället träffade jag mitt Härliga Gäng. I tunnelbanan hade jag ett töntigt par i 25-årsåldern framför mig som inte kunde sluta pussas. Varför får jag alltid sånt upptryckt i ansiktet? Jag kände hur hatet vällde upp i mig. Dessa fula fåniga människor har alltså belönats med KÄRLEK men inte jag.

Hon skulle tydligen på bio, han skulle ut och äta. Det var väl därför de var så kärlekskranka.

Den unge mannen sneglade oroligt på mig. Tänk om mitt hat syntes så tydligt? Jag kollade på mig själv i fönsterglaset och försökte anlägga en neutral och vänlig min. Jag tänkte snälla tankar.

När tjejen hoppade av, tänkte jag: Nu byter jag plats. Jag kan inte ha honom framför mig en sekund till. Men jag skärpte mig. Jag måste ju kunna befinna mig på allmän plats utan att flippa.

Sen träffade jag mitt gäng på en trevlig krog. Efter ett tag kom ett par killar och slog sig ner vid bordet bredvid mitt. Framför mig satt nu mitt hatobjekt från tunnelbanan.

Av alla tusentals människor i tunnelbanan. Av alla hundratals krogar i stan.

Sånt kan jag tycka att är lite creepy.