Snusmumriken

Nu ska jag berätta om den Skrämda Aspiranten, eller Snusmumriken.

Vi umgås nämligen från morgon till kväll.

Vi delar arbetsrum. Vi fikar. Vi pratar. Vi äter lunch. Vi skrattar. Vi våndas över hemska uppgifter. Han spelar gitarr och jag sjunger för småttingar.

Jag är lika bekväm tillsammans med honom som med en gammal vän.

När en kollega säger att hon har svårt att småprata med honom, tänker jag: Du kan inte föreställa dig hur lätt han är att att småprata med.

När vi är på något möte sätter han sig alltid bredvid mig och då får jag plötsligt svårt att andas. Jag blir så medveten om honom att jag blir fnittrigt nervös. Jag gör allt för att bete mig som om allt är normalt.

Men inget är normalt.