Äktenskapshelvetet

Här får ni  en kortnovell om hur vidrigt det kunde vara! Tack gode Gud att jag inte är gift längre.

Vera kunde inte förstå varför det var så svårt att sova ut på helgerna. Kanske var hon alltid på sin vakt, hade jour. Hon kunde vakna av minsta ljud från barnen fast hon för övrigt sov som en stock. Joakim hade inte det problemet. Där sov han med munnen halvöppen och tänkte förmodligen fortsätta med det långt in på eftermiddagen. Och lika så bra var väl det.

Hon steg upp och lyssnade. Ett svagt morgon-tv-ljud från nedre våningen. Hon tryckte på knappen till espressomaskinen och den gick igång som en helvetesmaskin. Först måste hon få i sig kaffe innan hon kunde laga frukost till de andra. Som i flygplan där man måste rädda sig själv först med syrgas innan man hjälper andra. Sen plockade hon fram söta flingor, nutella och toast. Med avsmak tittade hon på maten som bara var godis i annan form. När hade hon slutat laga havregrynsgröt med hemgjort äppelmos? Hon kunde inte minnas. Hur ska man kunna se sitt stegvisa förfall? Sakta hade hon gjort avkall på allt det hon tyckte var viktigt. Nu tittade barnen på skräp-tv dygnet runt, cyklade sällan och hade slutat med alla fysiska aktiviteter. Hon kunde förstå dem. Själv var hon fylld av en fruktansvärd trötthet som var helt obegriplig för henne själv. Hon saknade tiderna då hon rusat runt i huset och städat och bakat, planterat tulpaner och lagat middagar. Det var väl så här det var att bli äldre.

I hörnet av köket stod kassar med allt som skulle till återvinningen. Hon stirrade på avfallet. Det kändes som om hon bodde på en soptipp. Trots att huset var nybyggt med ”ljus och rymd” som Joakim alltid mässade, fanns det en smutsig känsla i hemmet hon inte kunde sätta fingret på. Kanske  satt det i väggarna. Förra ägaren, som bara hunnit bo i huset ett halvår, hade bedragit sin fru i den äktenskapliga sängen och frun hade kommit på dem. Kanske det känns när någon inte har varit lycklig, vad visste hon.  Vera började anteckna vad som skulle handlas: Fläskkotletter, ris, sallad, päron. Födelsedagspresent till Markus. Förbannade födelsedagskalas! Det fick bli ett jävla plastgevär från BR. Slut med pedagogiska träleksaker och vackra böcker. Slut med allt. Plötsligt kände hon sig gråtfärdig. Dagen hade knappt börjat men allt hon ville var lägga sig igen och sparka Joakim ur sängen. Skulle hon göra det, skulle han bara ramla ner på golvet och fortsätta snarka där. Han var nämligen oväckbar.

I stället gjorde hon i ordning en bricka med varm choklad och de andra onyttigheterna och bar ner den till tv:n. Eftersom hon accepterat att hennes uppfostran gått åt helvete, tittade hon med tillfredsställelse på när de tre pojkarna, utan att vika med blicken från tv:n tryckte i sig dagens sockerchock.

-Jag åker en sväng och fixar ärenden, sa hon och fick några mumlanden till svar.

Hon duschade snabbt och klädde sig. Hon fyllde bilen med skräpet och matade lydigt de gapande behållarna med tidningar, schampoflaskor och konservburkar. Vissa var dåligt ursköljda och det rann tomatkross, sirap och tonfisklag längsmed fingrarna. Men det gjorde inget, hon fick ju syndernas förlåtelse, det var hon förvissad om. Sen handlade hon mat. Hon använde samma papperspåsar hon förvarat skräpet i nyss. Det gjorde det ännu tydligare hur snabbt alla de nya varorna skulle bli avfall.

Hemma igen drog hon runt ett varv med dammsugaren. Hon stekte fryst pyttipanna åt barnen till lunch. Medan de åt, ringde hon Pernilla. De kom överens om att gå en promenad och en stund senare träffades de i närheten av kyrkan. Pernilla undrade hur hon mådde.

-Joakim sover fortfarande, sa Vera. Han stiger liksom aldrig upp.

-Vad härligt det låter, sa Pernilla. Vad skönt att kunna sova ut.

-Du förstår inte, han sover alltid, sa Vera.

-Men det är väl klart, sa Pernilla. Han jobbar ju så otroligt mycket! Du får inte vara så sträng mot honom. Tänk så fantastiskt duktig han har varit med sitt företag.

Ibland kändes Pernilla verkligen korkad. Varför kunde hon inte ta in och förstå vad Vera försökte säga?

-Hur är det med er då? sa Vera.

-Å, vi hade en så underbar dag i går. Vi åkte hela familjen till Hellasgården och promenerade en slinga och grillade korv. Gud vad mysigt vi hade det! Killarna hade med sig en boll som de höll på med hur länge som helst. Thomas hade fixat matsäck och gjort tunnbrödsklämmor. Kolla, jag fick några fräknar!

Pernilla lyfte upp huvudet en aning och rynkade på näsan. Vera kände hur mycket hon hatade henne. Hon hatade att hon hade en snygg, trevlig och energisk man. Hon hatade att hon hade ett intressant och roligt jobb. Men framför allt hatade hon henne för att hon trodde att hon hade det så bra. Den här dumheten som drabbar folk som har det lite för väl ställt. Pernilla hade nog aldrig känt av någon svartsjuka . Hon hade aldrig förstått vad det vill säga att dra hela lasset, och så gick hon där i sin självgodhet i vårsolens glans. Vera fick en impuls att slå till henne så den lilla söta fräkniga näsan mosades.

-Vet du, jag mår plötsligt lite illa. Tror jag måste börja gå hemåt, sa Vera.

-Va! Ska du gå! Vad synd! Men vi kan väl hitta på något med familjerna snart!

Vera visste att det aldrig skulle hända.  Klockan var två när hon smällde fast ytterdörren. Filt-film-lösgodis-filt-film-lösgodis.

-Hallå, finns det någon frukost?

Joakim kliade sig på magen. Hans slöa blick såg ännu tröttare ut bakom glasögonen, kunde glasen förminska ögonen tro? Han var skäggstubbig och den noppiga morgonrocken kunde inte dölja hans mage.

-Självklart, älskling, log Vera.