Icapralinen

Ja, jag medger. Jag har alltid drömt om en ung man, även som gift. Volià, här är den (nästan) sanna historien om Icapralinen:

Hon är en uttråkad hemmafru. Det är åtminstone vad hon tycker om att intala sig. Det låter lite mondänt och blasé, lite Mad Men och Desperate housewives, serier hon naturligtvis har följt. Hon bor i en villa som ser ut som något från amerikanska östkusten, hon är gift och har tre små barn.  Hon är 35 och det känns som att livet är slut. Varje dag handlar hon på Ica, hon kör in barnvagnen i vilken en sover, en annan sitter i en syskonsits och en tredje springer bredvid. Hon köper ingredienser till dagens middag hon hittat i DN. Hennes man trodde hon var en fantastisk matlagerska när de träffades. Han hade fel, hon kunde bara två rätter: Pasta med ädelostsås och grönsaker i en röra. Genom att till punkt och pricka följa recepten i DN har hon lyckats hemlighålla det faktum att hon är en ointresserad kock.

Den unge mannen är säkert femton år yngre än hon och plockar fumligt med mjölkförpackningarna. Han har flammigt röda kinder, ungpojksröda. Det mörka håret är klippt och fixat på ett spretigt modernt sätt och hon tänker, så där ser man inte ut när man jobbar i en mataffär. Han borde jobba någon helt annanstans, kanske i JC eller GAME STOP eller någon annan cool butik. Hon ger honom sitt allra bredaste leende och överraskar sig själv. Hon som aldrig ler åt någon. Inte ens åt små barn eller djur men framför allt inte åt unga män.  Han ler tillbaka och det är då hon bestämmer sig för att han får bli hennes pralin. Hennes man talar ofta om ”puddingarna” i kassan, något som vagt har rört om något i magen hos henne.

Hon skaffar en vårkappa med detaljer av rosa broderier och blonderar håret. Att se pralinen är dagens mål, ja hela livets mål. Jag dör om han inte är där, tänker hon, jag dör om han är där. Oftast är han ju där. Släpar colabackar, staplar bregott, sorterar tomater. Han blir ännu lite rödare om kinderna när hon går förbi. Han avstannar mitt i en rörelse och står blickstilla tills hon passerat. Hon kan känna hans svaga doft av cigarretter och något rakvatten. Säkert heter det inte ens rakvatten längre. Killparfym. Hon fantiserar om hur han ska bära hem hennes varor men knappt hinna in i hallen innan han välter omkull henne på golvet. En Ung Älskare. Hur låter inte det? Jag är fröken Julie och han är Jean, tänker hon. Jag är Gabrielle i Desperate housewives och han är trädgårdsmästaren.

-Vad vacker du är, säger en bekant som hälsar på. Har du gått ner i vikt? Du bara lyser.

Hon fnissar generat. Syns det så tydligt? När hennes man pratar om sommaren och semesterresor lyssnar hon bara till hälften. Vad skulle pralinen kunna heta? Kanske Gabriel. Ett änglanamn. Eller Love. Hon kan föreställa sig hans vardag. En kill-kille som käkar pizza, kollar sporten, går till gymmet och bär hem tvätten till morsan. Hon fylls av moderskänslor, hon vill laga mat till honom och städa hans sunkiga lägenhet. Hon vill göra det där oväntade som skulle få hela grannskapet att förfasa sig i sina överrenoverade kök: Hörde ni att hon lämnade man och barn och rymde med en pojkspoling!

Hon lackar naglarna för hans skull, hon planerar klädseln så hon ska vara omöjlig att missa när hon går in i butiken. När hon kör förbi och ser de röda Icabokstäverna blir hon okoncentrerad och bilen svajar till. ”Jag lever farligt”, tänker hon. ”Jag lever för mina passioner”.

När hennes man på valborgsmässoafton med lugn röst förklarar att han vill skiljas förstår hon först inte vad han säger. Han har under en längre tid haft ett förhållande med en kvinna på jobbet och tänker nu flytta ihop med henne. Han packar snabbt ihop lite grejor i en väska och förklarar att han inte kan leva med sin fru längre eftersom han varken älskar eller respekterar henne, och att hon är värd att hitta någon som är bra för henne.

-Men vi skulle ju titta på elden, får hon fram till sist.

-Det blir nog bra alltihop till sist, säger han.

Huset blir alldeles tyst och tomt. Barnen är hos mormor på landet för att hon och mannen skulle få ”tid för varandra och kärleken”.  När han gått dricker hon snabbt en flaska cava som hon skaffat för att fira vårens ankomst. Den är kall och god. ”Han måste ha en tillfällig sinnesförvirring”, tänker hon. Stelt går hon in i klädkammaren och stirrar på hans skjortor som hänger välstrukna på rad. Hon river isär en knäppt skjorta så knapparna flyger. Sen fortsätter hon med nästa tills varenda en skjorta är uppfläkt och skändad och golvet fullt med hoppande pärlemorfärgade knappar. Sen går hon ner till elden. Där promenerar hon nästan rakt in i ägaren till Icaaffären som har ett barn i samma klass som hennes pojke. Efter lite småprat säger hon

-Jag skulle gärna vilja ha telefonnumret till den unge mannen som jobbar i din butik.

-Vem tänker du på? Ägaren ser överrumplad ut.

-Han som ordnar med mjölken, vi har ouppklarade affärer. Hon hör själv hur hon låter. Slirig och medelålders, kärlekskrank.

-Jag har inte mina anställdas telefonnummer i min mobil, säger ägaren.

-Jag kanske kan komma förbi på måndag och få numret, säger hon.

-Javisstsörrö! Inga problem, det ordnar vi på direkten, säger ägaren och låter nu precis som den affärsman han är.

Men det kommer annat emellan. Medan kvinnan som inte längre har en man, en vacker villa och ett socialt accepterat sammanhang letar efter en billig hyreslägenhet, ja samtidigt som hon springer mellan en advokat, en psykolog och lyssnande väninnor, då skvalpar planen i bakhuvudet lite löst men hoppfullt: ”Så fort jag är klar med allt det praktiska, då ska jag kontakta honom”.

Det behöver hon aldrig göra. Dagen då hon ska flytta från huset känner hon sig konstigt upprymd. Nu har hon gått ner i vikt på riktigt och känner sig genomskinlig och lätt. Flyttfirman ringer på dörren och hon öppnar. Där står många män men hon ser bara honom. För det är nämligen alldeles i sin ordning att pralinen nu jobbar med flytt och ska hjälpa henne ut ur det här huset.  Hon blir faktiskt inte ens förvånad utan sträcker bara fram handen och säger

-Hej,  jag heter Vera.

-Jimmy. Han flinar så snusen sticker fram under överläppen.

O nej, inte Jimmy. Hon vet inte vad som är värre, namnet eller snusen.

-Du jobbar alltså inte längre på Ica?

-Nä, man har ju bytt bransch. Nu ere flytt som gäller, säger han och slänger med huvudet åt de andra gubbarna.  Han pratar slarvigt och otydligt, han luktar starkt tobaksrök och är inte det minsta underbar.

Under några timmar jobbar de på och kånkar ut hennes tillhörigheter. Jimmy skruvar isär dubbelsängen i delar medan hon håller i gavlarna så inte allt brakar samman. Han befinner sig faktiskt i hennes sovrum till sist och hon känner absolut ingenting men det gör faktiskt ingenting.

På kvällen öppnar hon fönstret i sin nya lägenhet och låter försommarvinden strömma in. För första gången på länge, ja på många år känner hon ett lugn som är en så främmande känsla att hon först har svårt att förstå vad det är.  När flyttgubbarna hade varit klara, hade hon tackat Jimmy och sagt att han hade varit till stor nytta. Det skulle bli sista gången hon såg honom, men det är förstås inget hon vet där hon sitter, lite sömnig på fönsterbrädet, och andas in sitt nya liv.