Cleo skriver om tystnaden. När allt är sagt och inget mer finns att säga.
Jag minns hur det var. Hur jag krampaktigt ordnade romantiska middagar och teaterbesök.
En gång skulle mannen och jag äta middag på en restaurangskola. Det tog tre timmar, eftersom eleverna inte var så snabba. Men det kändes som tre år eftersom vi inte hade något att säga varandra.
Jag undrade vad vi hade talat med varandra om förut? När allt bara flöt på, vad sa vi till varandra egentligen?
Ingen aning.
Nu i efterhand är det märkligt att jag trodde att den där typens aktiviteter skulle rädda äktenskapet. Vi borde bara ha gått på parterapi.
Hade det hjälpt att gå på parterapi? Jag vet inte om några som räddat äktenskapen/förhållandena med det. Bara fått en bättre skilsmässa.
Nej, när allt är försent då är allt försent. Men jag äcklas över hur jag (bara jag, aldrig han) vände ut och in på mig för att försöka vända den ödesmättade stämningen till något bra.