Cleo skriver om de hycklande parmiddagarna. Där ingen spricka får bli synlig, där man pratar om oväsentligheter.
En gång lyssnade jag noga på vad vi pratade om under en sådan middag.
Köpa bil-köpa båt-köpa hus-åka till Thailand. Ord som ”livspussel” och ”vardagslyx” och andra ord som fick mig att spy.
Det brände aldrig till. Det var aldrig något som kändes angeläget.
Ändå krävde jag inga samhällsanalyser. Jag ville bara att vi skulle tala om saker som var viktiga för oss, på riktigt.
Maria Sveland har beskrivit fenomenet helt lysande i Bitterfittan. Så länge vi alla upprätthåller fasaderna om det felfria äktenskapet sitter vi alla inne med en kvävande ångest över hur misslyckade vi är.
Sista parmiddagen jag hade som gift var besynnerlig. Gästerna bodde i grannskapet och hörde till dem jag tyckte om, på riktigt.
Mitt under middagen försvann Exmannen och kom aldrig tillbaka. När jag gick för att leta efter honom hade han somnat på sängen.
Föreställ er hur det var att gå ut till paret och meddela att middagen nu tyvärr var slut. Ni förstår säkert att det inte blev fler parmiddagar, varken med dem eller någon annan heller för den delen.
Jo men alltså, jag är lite chockad. Inga charader och middagen flöt på och vi hade alla genuint trevligt. Jag tror att just med det här paret som har varit nere i pissrännan och vänt behöver man inte låtsas.
Vad härligt! Mycket bra med sådana vänner. Har själv (efter skilsmässan) sållat bort alla vänner som aldrig blottar någon svärta eller svaghet.