Det här att inte hitta en man. Att vara ensam hela tiden. Jag vägrar acceptera det. Jag kan inte gå med på att livet ska vara så här. Meningen kan inte vara att tjäna pengar, shoppa, inreda, resa och aldrig älska. Aldrig släppa någon inpå livet. Hur kan det vara meningen?
Har vi det för bra? Under krig och kriser tyr man sig till varandra.
I filmen Stockholm stories av Jonas Karlsson tror författaren i filmen att människor i Stockholm skulle komma varandra närmare om elen stängdes av ett tag. I mörkret, utan datorer och mobiler skulle vi minnas hur det är att mötas som människor igen. Kanske finns där en point.
Nu är det maj igen. och festen är som vanligt någon annanstans. Uteserveringen med rosé, picnicen på Djurgården, skärgårdsbåten till Fjäderholmarna, grillandet med vänner, allt händer utan mig. För min ångest är större än någonsin i oktober eller januari.
Vill bara gömma mig inomhus. Och tänka på åren som rusar förbi, utan att jag ens kommer i närheten av någon att lära känna på djupet.
Våren är underbar om man har någon. I annat fall kan det lika gärna vara november 🙁
Vinter året runt i mitt bottenfrusna inre 🙁
Jag är lite ordlös. Så mycket längtan och saknad. Hoppas att du kan hitta någon, så att ni kan falla för varandra.
Har en kompis, man, som är i samma situation. Att inte hitta någon. Han är från Israel, men har bott här sedan början på 90-talet. Han finner att svenska kvinnor inte över huvud taget svarar på hans kontaktförsök på dejtingsajter. Skild för att frun hade träffat en 10 år yngre förmåga… Samma sak där…
Tack för dina snälla ord!