Jag funderar över herr Sundsvall och andra män jag haft att göra med sen jag skilde mig.
De vill ingenting. Eller först vill de en hel massa. De beter sig så kärleksfullt att jag motvilligt blir förälskad i dem allihopa. När jag till sist blivit medgörlig som knäck i en kastrull gör de en helomvändning. Som flörten från en sommar, han jag mötte på krogen. Han som skickade gulliga sms och bjöd mig på sallad och vin på kajkanten. Han som överöste mig med lovord och komplimanger och ville planera allt med mig. Och som sen ringde mig och sa: Jag är ännu kär i mitt ex. Sen såg jag honom aldrig mer.
Eller dejten från i våras, vi hade så mycket att prata om att vi talade i munnen på varandra. Han som sms:ade att han ville dricka roliga drinkar med mig, gå på bio och åka till landet. Tills följande sms kom att han nu dejtar någon som han hellre vill bli ”seriös” med, fast det hade varit kul att ”parta” med mig.
Eller saxofonisten som aldrig lämnade sitt hem, ville jag träffa honom fick jag begära audiens, tack tack. Gammal, ful och trött lät han sig underhållas av skojiga mig i sitt kök, han bjöd mig med nöd och näppe på te.
För att inte tala om den ovillige älskaren, men honom orkar jag inte gå in på en gång till, jag blir så irriterad.
Frågan är, vad gör det här med en? Droppen som urholkar stenen: Att gång på gång bli avvisad är inte bra för någon. Som gift (om det är någorlunda okej) känner man alltsom oftast att man duger. Men som singel ska man stå ut med att ständigt bli bedömd och ratad.
VARFÖR VILL NI INGENTING GUBBAR??? Sitt hemma i er ensamhet och bittra er tills ni dör.
Kommenterat på Skilda.nu