Jag skulle någon gång vilja träffa exmannen och tala ut. Under skilsmässan var det så infekterat att vi bara kommunicerade med skrik eller tystnad. Jag har aldrig fått ett ordentligt avslut där vi som vuxna och tänkande personer pratar igenom hur det kunde bli så fel, vi som älskade varandra så mycket. Fast egentligen vill jag ju bara att han ska bryta ihop, berätta hur mycket han ångrar sig och att hans liv har varit förfelat sen den dag jag stängde dörren.
Den där känslan känner jag igen! Har aldrig lyckats få till ett sådant samtal. Det närmaste var via mail där jag misstänkte att svaren designades för att avskräcka mig.
Och jag tror att skulle man ha ett samtal, och han skulle säga: ”Jag ångrar mig inte en sekund, mitt beslut var och är för alltid det rätta”, då skulle jag ändå bara bli arg och sen skulle hela samtalet vara värdelöst.