Fast allt var trevligt hos Snickaren känner jag mig konstig och tom. Jag har tjatat i hundra år om en älskare och sen när jag har hittat en är det ändå fel. Tror att det kan ha med den Ovillige Älskaren att göra. Vi träffades under en så lång tid, jag intalade mig att det gick bra att hålla det på en nivå där ingen av oss fick några känslor för varandra. Tyckte ändå det var märkligt att han inte blev kär i mig (jag är ju så underbar). Så när jag nu börjar om med Snickaren är jag inte på noll utan fortsätter mentalt där jag slutade med den O.Ä. Och jag är nog lite less. Less på att man redan från början måste sätta spelreeglerna: Visst kan vi träffas men ett förhållande är uteslutet. Så skulle jag också kunna resonera: Jag har inget intresse av en man som inte äger en bok och som arbetar som snickare. Men jag ser i stället att han är rolig, sympatisk och attraktiv och att vi skulle kunna trivas mycket bra i varandras sällskap. Kan vi inte se tiden an och se vad som händer i stället? Måste vi slå fast reglerna direkt?
Håller med dig angående det här med spelreglerna. Känner också att jag tyvärr hamnar mentalt där jag slutade med mitt ex när vi var tillsammans. Det konstiga är att fast han, som han säger, tycker så mycket om mig o tycker att vi har det så mysigt o trevligt när vi ses så verkar det inte störa honom att han nu förlorar det. Är detta manligt o kvinnligt?
Tror inte jag vill vara med KK oavsett ålder. Jag vill ha en man som står stadigt vid min sida för att han vill vara med mig i vått o i torrt.
Känner mig väldigt kärlekskrank.
Ja man vill ha något ordentligt. Är det en orimlig önskan?