Skilsmässan den värsta krisen

Som nyskild läste jag massor av självhjälpsböcker. Har nu hittat en jag gärna läst om den funnits då: ”Förluster – om sorg och livsomställning” av Barbro Lennéer Axelson. Hon diskuterar sådant som inte tas upp så ofta, bl a det omöjliga i att samarbeta med den person man avskyr allra mest.

I en intervju i SvD säger hon att ”man förlorar inte enbart parförhållandet, utan också umgänget på heltid med barnen, om sådana finns. Man får sämre ekonomi och förlorar i självkänsla, särskilt om det står en ny på tur för den andra parten”.

Jag tror det var det värsta. Inte att förlora mannen, utan att förlora honom till någon annan. Och, med all respekt, nyskilda som har en ny famn att falla i låter inte jätteövertygande när de berättar hur tungt och svårt det är med skilsmässa. Hur tungt kan det rimligtvis vara när det finns en kärleksfull person i närheten som bekräftar en? Hur jobbigt är det att vara nyförälskad?

Folk som talar om ett sorgeår är nog också lite väl målinriktade. ”Mister du en står dig tusende åter” är också missvisande. Sorg tar tid och ingen människa är utbytbar.

När jag då hörde att det i snitt tar sju år att träffa en ny, kunde det lika gärna ha varit 20 år, så länge lät det. I dag känns det inte det minsta konstigt.

Hela intervjun och hennes kloka ord finns här: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/sex-och-relationer/efter-skilsmassan_5873993.svd