Fick ett felstavat sms från den Ovälkomne Beundraren. Jag blir lite beklämd. Vad är det med mig som gör att en obildad mesig ung man tror att det är fritt fram? Det heter ju att man drar till sig den som motsvarar ens nivå. Hemska tanke!

Till sist fick jag tag i Älvan i går och vi sågs på hotellbar och drack cava. Min lycka fanns i bubblet! Sen gick vi till henne och kollade melodifestivalen. Hennes man hade skaffat finsk chokladdoppad lakritskola och isländsk salmiaksdoppad chokladmandel. Nu nådde jag himlarna, och medan hemmets lilltös gjorde sköna moves till varje låt och medan Älvan fixade med pressobryggaren försjönk jag i en familjeidyll jag så länge saknat. Det var faktiskt inte ett dugg synd om mig!

Jag trodde jag skulle ha alla söner hemma i kväll och hade handlat lördagsmiddag till oss. Men nu visade det sig att ingen är hemma. Det är nu ensamheten är som värst, när jag är oförberedd.  När jag inte har planerat in något annat. Desperat skickar jag sms till alla jag känner. Av självgoda gifta får jag råd i stil med: Jamen gå på BIO! Eller hyr en FILM!

Jag kan inte gå på bio när jag känner mig så här ödslig till mods. Och film har jag sett hemma i soffan alldeles tillräckligt tack.

Hur länge ska det här pågå? År ut och år in. Ensam i soffan.

Här ska ni få min favoritdikt av Edith Södergran. Jag tycker om hennes besvärjande ton, som en kärleksformel.

Vad är i morgon? Kanske icke du.

Kanske en annan famn och en ny kontakt och en liknande

smärta…

Jag ska gå ifrån dig med en visshet så som ingen annan:

Jag ska komma åter som ett stycke av din egen smärta.

Jag ska komma till dig från en annan himmel med ett nytt

beslut.

Jag ska komma till dig från en annan stjärna med samma

blick.

Jag ska komma till dig med min gamla längtan i nya drag.

Jag ska komma till dig sällsam, ond och trogen

med ett vilddjurs fjät ur ditt hjärtas fjärran ökenhemland.

Du ska kämpa mot mig hårt och maktlöst

som man endast kämpar mot sitt öde, mot sin lycka, mot sin

stjärna.

Jag skall le och linda silkestrådar kring mitt finger

och ditt ödes lilla nystan skall jag dölja i min klädnings veck.

(1916)

 

Talade med en kollega om min senaste dejt. Hon blev uppviglad:

”Varför kan männen ha den rätten att tacka nej utan förklaring? men när en kvinna tackar nej, då ska det tjatas och krävas förklaringar eftersom Mannen är övertygad om att han har rätt?”

Hon utvecklade vidare. En gång var hon på krogen när en full man vinglade fram till henne och frågade om hon ville ha en öl. Hon tackade ja till ölen (men inte till honom). Sen slog hon sig ner med sina vänner. Ölmannen satte sig vid hennes sida, men när hon inte ägnade honom någon uppmärksamhet blev han så provocerad att han TOG HENNES ÖL och gick.

”Men herregud. Lite mer finess tack. En man kan ju t ex börja med att säga vad han heter och småprata lite. Ska jag falla i trance av en öl”?

Själv får jag alltid höra att jag ser så sur ut på krogen av olika män. Ja det är sannerligen en fin inledningsfras och en härlig komplimang! Jag borde väl lysa som lucia på julafton så fort de närmar sig, det är väl det som är problemet.