När man kollar högen av handböcker tror man ju jag är värsta experten. Men jag tror inte på att läsa sig till den här typens information. Jag måste få praktisera mina kunskaper. Mest irriterar jag mig över ”Konsten att hålla ihop”. Ska det också vara en konst, när man väl är i hamn? Vet ej, ty den skaffade jag under skilsmässan för att inte göra om samma misstag. Det är lika sorgligt att den är oläst som med kondomer som passerat bäst-före-datum.

I TV4 Nyhetsmorgon delade Henrik Fexeus och Jacqueline Joo ut dejtingtips. Joo sa bra saker om hur man skriver en bra profil: Sluta bluddra om att resa och träffa kompisar, gå ner på detaljnivå så blir det personligare.

Men herr Fexeus! Han ville ju bara att vi skulle bli mer fysiska. Sitter vi bara mittemot varandra och fikar, då är det ju detsamma som att nätdejta.

Det är det ju inte. Jag vill veta hurudan röst mannen har, hur hans kroppsspråk är och om vi har samma humor, allt detta får jag se på en fikadejt. Men Fexeus sa att man ”odramatiskt” ska ta på varandra. Ibland har någon odramatiskt smekt min kind över fikabordet på första dejten och det har varit HUR KONSTIGT SOM HELST.

Fexeus föreslår också bowling så aktiviteten blir viktigare än den spända träffen. Eller att man tokroligt åker lite skridskor fast båda är usla på det så det ska bli som i en romantisk komedi. Kanske ett manligt sett att se på det, inte vet jag.

 

Har bokat en resa till Paris! Till mig och yngsta sonen.

Som gift åkte familjen hela tiden på resor överallt som exet bokade och fixade.

Som skild hade jag inte de pengarna, men vad som värre var: Inte modet. Plötsligt kände jag mig som kusinen från landet som bara vågade åka trygg sverigebåt till Finland.

Nu, när jag gett upp min fixa idé om romantiska weekends med någon hemlig flört, börjar mitt nya GLOBETROTTERLIV!

Kanske dags för en nytt foto från Notre Dame? Det här tog jag 1982.

 

 

 

Yngsta sonen vill bo hos mig hela tiden. Han känner sig inte hemma hos pappan, han tycker där är stelt.

”Dessutom bedrog han dig”

-Men det behöver du inte anklaga honom för, sa jag.

-Vem ska då göra det, sa han.

Allt det här framförde han till pappan i går. Sju års fördämningar släppte. Efteråt var han så urlakad att han somnade på soffan.

I dag har han dåligt samvete och börjar vackla i sitt beslut.

Stackars liten. Vad gör vi med våra barn? Och hur egoistiskt är det av oss att låta dem flytta av och an?

Läser Inger Edelfeldts senaste bok ”Konsten att dö”. Hon är min idol.

Här får ni ett citat:

”-De flesta män är så konstiga, sammanfattade hon nu, med eftertryck.

Jag visste att hon hade haft en del besvärliga erfarenheter av nätdejting. På nätet tycktes glappet mellan människors, i synnerhet mäns verkliga personlighet och intentioner och dem de sedan gav uttryck för `in real life´vara vidare än Lethes vatten. All denna frenetiska, förvrängda längtan, alla dessa besvikelser. All denna oförmåga att uthärda ensamhet.

-Det finns de som säger att det är när man liksom ger upp, som man kan få det man längtar efter”.

Det var nog därför den Ovillige Älskaren hörde av sig. Universums lag, ja ni vet.

Och här får ni en fin bild av Inger Edelfeldt, Källan: