Läser en rolig blogg om att dejta och ragga.

Hon skriver å ena sidan att kvinnan inte ska sitta i ett hörn, utan TA FÖR SIG mer. Om jag lyder rådet och övervinner mig skräck, blygsel et c och närmar mig en man, då slinker han ur mitt nät. Varför? Jo då kommer nästa svar i bloggen: Jag är för PÅ. Det är mannens största skräck, att känna sig för utvald. Jag kommer aldrig att finna balansen. Största delen av min tid är jag allt annat än på, utan högst neutral (utom om någon man intresserar mig, då får jag flyktbehov). Jag inser ju själv att jag genom mina två sätt att handla:

1. Gå fram som en bulldozer

eller

2. Aldrig våga stanna kvar och småprata med en man

inte kommer att röna några större framgångar heller under 2014. Och då hjälper det inte att i teorin känna till knepen, det är inte så jag är ute I Verkliga Livet.

I kväll kommer ”The Holiday” i tv. Jag såg den på bio för att pigga upp mig när skilsmässan var ett faktum. Jag tänkte att Cameron med det krossade hjärtat hade tur när Jude Law stod i hennes kök efter två minuter. Resten av filmen tjöt jag. Ska nu se om den med klar blick!

(Vem vill inte ha en snöflingebeströdd Jude, även om snön är photoshoppad?)

Jag gav en ask choklad till grannfrun som tagit in min post medan jag varit borta. För att rättfärdiga sig började hon tala om hur lite hon tränat i december, hur mycket hon tränat under året och varför det sackat av. Hon pratade om att jogga (fast hon sa ju LÖPA), om styrketräning, om intervallträning. Jag började stänga dörren, men hon hann lägga några slutord om hur hon nu efter nyår skulle ta nya tag. Jag förväntades ge syndernas förlåtelse och kanske ta tillbaka asken, i stället kände jag kvävningssymptom. Nästa gång ska hon få ett nagellack.

På dejtingsajterna raljeras det ofta om hur alla tränar, så till den grad att ingen hinner dejta eller göra något annat heller. Om det skulle stämma, vore träningslokalerna  fullbelagda med en ringlande kö. jag fattar ju att man måste träna i brist på sex och kärlek, men SLUTA TJATA OM DET!!! SÅ OINTRESSANT ATT JAG DÖR.

(Grannfrun är förresten ohyggligt vacker och har varit ensam sen skilsmässan för tio år sen. Analysen är klar).

Skickade ett gulligt jul-sms till krogflörten. Men det vet vi ju hur det är med mina ”gulliga” sms: Jag gräver min egen grav. Svaret lät vänta på sig. När det till sist kom, var det så kortfattat att det gränsade till otrevligt. Typ tack det samma god jul och gott nytt år. Allt i ett svep, ingen underskrift. Jämfört med detta är den Ovillige Älskaren ett mirakel av kärlek. (För att trösta mig sms:ade jag honom också. Efter en sekund kom det ett svar med massor av pussar och kramar. Han är med andra ord bara ovillig att ses).

Talade med en kvinna som varit med på en otrohetssajt. Trots att hon tydligt och klart gick ut med att hon vill ha en älskare hon träffar regelbundet, blev det aldrig mer än en gång med var och en av männen. Så inte vet jag hur man hittar någon att ha ett fysiskt förhållande med.

Kanske jag inte ska ge upp med min nya ovilliga älskare. Han kan få en chans till. Men jag h-a-t-a-r den här känslan av att vara en ratad billig kvinna.

 

Är på jullov i Finland. I saluhallen gick det bara att ta sig fram med våld. Alla var rasande. ”Fittigt god jul till dig också, för i helvete” skrek någon. Men det lät ju mycket värre på finska förstås.

Jag och sönerna har träffat Bästisen (hon med den snabba skilsmässan). Hennes nya hem var ljust, luftigt och vänligt. Jag tror hon aldrig tidigare haft det så fint. Och där någonstans, mitt bland skrattet, skumpan och värmen fick jag den julstämning jag har jagat över Östersjön för att hitta.

Ha en kärleksfull jul, mina vänner!

Önskar Kärlekskrank (som för tillfället dock är mer kärleksfylld än krank)