”Du har ju din frihet! Du kan komma och gå som du vill, resa bort och ingen som sitter hemma och väntar”

Men förstår de inte? Jag vill inte ha frihet. Jag reser först när jag har hittat någon. Jag vill ju inte resa ensam. Ibland har jag gjort det, och det värsta är att ingen frågar hur jag har haft det, eller ännu värre: Känner ens till att jag varit borta.

Min högsta dröm (sen jag var 20) är att resa iväg med en fantastisk man och låsa in oss på hotellrummet i flera dygn. Fattar inte att jag inte tog tillfället i akt som gift. Mindre turistattraktioner, mer attraktion! Det ska bli mitt motto på nästa resa.

En kompis ringde samtidigt som hon var ute på promenad. Det liksom smällde och susade och emellanåt försvann hennes röst. ”Ge mig din uppmärksamhet”, tänkte jag. Hon gör alltid andra saker samtidigt som hon talar med mig.

”Jag har slutat promenera”, sa jag högtidligt. Först promenerade jag under skilsmässan när jag inte stod ut hemma. Sen vandrade jag bort mitt äktenskap. Sen gick jag inte en meter till. Nu går jag bara om jag har ett mål, men helst cyklar jag.

”Men ring en vän!!!” sa kompisen med andfådd röst. ”Så går ni ut och går och sen kan ni FIKA!”.

Tack för tipset. Nu känns det genast mycket lättare att vara singel.

Ibland klär jag mig som en sån där sexig bibliotekarie. Högklackade skor, snäv pennkjol, åtsmitande och uppknäppt skjorta, håret i en knut och stränga glasögon. Men när jag sen får lystna blickar av besökare blir jag så generad att jag måste gömma mig i magasinet tills de försvunnit. Dessutom kan jag ju inte jobba ordentligt i denna utstyrsel, jag vacklar omkring i de för höga klackarna, kan inte klättra efter böcker eller åla mig längs de nedersta hyllorna. Eller det är kanske precis det jag borde göra men mitt stränga överjag hindrar mig.

I kväll ska mitt Härliga Gäng gå till Café Opera på aw. Jag är helt tom på energi och måste meddela att jag inte kommer, men snart kommer ingen längre att fråga mig när jag bara tackar nej hela tiden. Åldern smyger sig på! Dricker jag vin och kaffe ligger jag klarvaken och stirrar hela natten och på dagen kommer migränen. Vem orkar flörta i november, i mörkret? Hallå snygging, du syns inte men vill du hitta på något med mig? Vi kan sätta oss vid en korvkiosk och huttra lite.

Nej,  jag vill gå hem och koka saffranspäron till min middag i morgon och putsa mässingsljusstakarna och tända mitt kvalmiga doftljus (när det var nytt och hade brunnit några timmar, frågade äldste sonen när han kom hem om jag ”rökt på” när det luktade så konstigt. Han ger aldrig upp hoppet om mig)!

Men vilken tid är bra tid att leta efter en Man? Hösten är bra men kort. Vintern helt omöjlig. Våren är så kravfylld och stressande att jag inte ens lämnar mitt hem. Och när sommaren kommer är allt förstört för då borde man redan ha hittat sin semesterfling.

Genomsnittsmannen på Mötesplatsen är i sina bästa år med båda  fötterna på jorden och glimten i ögat. Han gillar träning, golf, äta och dricka gott och MYSA och BUSA (mäkta fåniga omskrivningar för sex). Om han är 48 år söker han oftast en kvinna mellan 28 och 35. Har man tur kanske han vågar sig upp till 40, men aldrig någonsin ända upp till 48. Säkert som tåget stannar ålderskriteriet två år under, alltså vid 46. Varföööööör? Är jämnåriga läskiga? Ska mannen vara två år äldre som i tonåren?

Sen har han bilder av sig som ur ett straffregister. Alltid i badrummet med vidrigt kakel i bakgrunden. Ofta underifrån och ständigt denna buttra uppsyn. Just speciellt de med glimten i ögat ser snarare ut som om de vill hugga en ishacka i en, men det är ju som bekant tungt att vara skild.

Han ser alltid mycket yngre ut än vad han är för att inte tala om hur ung han känner sig, enligt egen utsago. Lämna över det avgörandet till mig, gubbe lilla! Det är inte utan att jag avundas deras självförtroenden.

Sen skriver de t ex hej sötis, ska vi ringas? eller ses? Men jag kan inte ringa till en främling eller träffa någon i blindo. De fattar inte att de måste plantera något i min skalle först så jag ska få LUST att träffas. Och jag är inte alls svårflörtad, de behöver bara säga ett roligt skämt så blir jag lycklig. (Alltså ett skämt JAG tycker att är roligt).

Jag skulle tjäna hundratals dollars om jag skulle öppna en konsulttjänst för männen, för det behövs så lite. Ta en smickrande bild av dig i svartvitt. Lätta från marken med båda fötterna och glimta inte så förbannat med ögonen så ska vi nog komma överens sen.