Kärlekskranks blogg

Yngsta sonen bor hos mig på heltid, och jag hörde med Exmannen om underhåll.

Han svarade:

Hej!

Jag förstår din point men jag vill fortfarande att han bor halva tiden hos mig. För tillfället har jag inget jobb så jag måste hålla igen på allt. Om det är knapert så glöm inte bort att du har två vuxna män som bor hos dig och bör kunna bidra ekonomiskt.

Han sitter i sin herrgårdsliknande byggnad och känner sig fattig. En stödgala till honom, kanske?

 

På tisdag kväll fick jag ett sms där han bad så mycket om ursäkt för att han glömt bort min middag. Han hoppades att jag hade en trevlig kväll.

Jaha, nu hade han plötsligt ”glömt”. Nyss kände han inte till att den fanns.

Jag svarade att jag hade en mycket trevlig kväll och att han skulle sluta tänka på det.

Följande dag frågade han igen om min kväll varit rolig.

-Mycket rolig, svarade jag.

-Vadå, satt du framför teven och skrattade, sa han.

-Nej. Jag bjöd in grannen som åt upp din mat. Grannen var mycket nöjd.

Jag undvek att säga att det var en hon.

Efter det sa han inget mer.

Okej. Nu har jag

1. Bjudit hem en man som ”glömt bort” min inbjudan.

2. Bjudit ut mig till en man som aldrig kommer att höra av sig.

Har jag fler strålande idéer?

I dag åkte jag förbi den Ovillige Älskarens trakter med pendeln.

Jag kände att det var dags för ett nytt meddelande.

Svaret lät inte vänta på sig. Han skrev att han tänkt på mig när han kört till jobbet.

Men när jag föreslog att han kunde höra av sig om han ville se mig i verkliga livet och inte bara i tanken, kom hans typiska svar:

”Det ska jag absolut göra”

Vilket är det samma som aldrig, eftersom han måste leva upp till sitt namn.

Cleo skriver om tystnaden. När allt är sagt och inget mer finns att säga.

Jag minns hur det var. Hur jag krampaktigt ordnade romantiska middagar och teaterbesök.

En gång skulle mannen och jag äta middag på en restaurangskola. Det tog tre timmar, eftersom eleverna inte var så snabba. Men det kändes som tre år eftersom vi inte hade något att säga varandra.

Jag undrade vad vi hade talat med varandra om förut? När allt bara flöt på, vad sa vi till varandra egentligen?

Ingen aning.

Nu i efterhand är det märkligt att jag trodde att den där typens aktiviteter skulle rädda äktenskapet. Vi borde bara ha gått på parterapi.