Kärlekskranks blogg

Snusmumriken frågade hur det ser ut hemma hos mig. Till sist sa jag:

-Ska du inte komma till mig och se hur jag har det?

Vi kom överens om tisdag, alltså i dag.

*Har städat hela huset

*Har lagat minestrone med pesto

*Har bakat kärleksmums

*Har skaffat öl, vin och ginger beer.

-Okej, kommer du alltså i dag? sa jag i morse.

-Nej tack, har annat för mig, sa han.

Chocken gjorde att jag inte fick fram ett ord. Men under dagens lopp blev jag allt surare och till sist undrade han vad det var med mig.

-Om vi kommer överens om att du kommer till mig och äter mat, sa jag långsamt. Då kan du inte avboka samma dag.

Han stirrade på mig som på ett spöke.

-Kommit överens? Va? Vi har väl inte kommit överens om något? stammade han.

-Det var DU som föreslog tisdag och JAG skrev upp det i kalendern.

-Men jag har inte skrivit upp något, sa han.

-Nej jag märker det, sa jag.

-Har du handlat mat, sa han skrämt.

-Jag orkar inte prata om det, sa jag.

-Men i morgon! Jag kan komma i morgon! sa han.

-Sluta nu, sa jag.

Jag vill ju att han ska komma till mig. Men frågan är om jag står ut med den nervpress som det innebär att förbereda hans ankomst en gång till. Har varit uppjagad i flera dygn och är nu som en urkramad disktrasa.

Var på krogen i går. Jag tror jag hatar krogen lika mycket som jag hatar nätdejting. En ohygglig irritation vaknar till liv inom mig.

För att stå ut på krogen måste jag vara sjukt full, vilket jag inte var i går.

Och för att stå ut på nätet måste jag också ta några glas vin.

Ändå blir det ingen utdelning och jag blir ensam och alkoholiserad.

Måste konsultera min spådam om vad som är bästa taktiken framöver.

Åsa Beckman skriver i DN om alla kvinnor som väntar på att mannen ska bestämma sig för dem eller för sin nya förälskelse.

Jag blir så uppviglad att jag inte vet vad jag ska ta mig till med mina känslor.

Jag har väntat hela mitt liv, känns det som.

Nu har jag som tur ingen att vänta på.

När jag sorterar tvätt, märker jag ofta att det bara finns kläder för Äldsta och Yngsta sonen, men aldrig till Mellersta.

Går in i hans rum och ser ett bergsmassiv smutskläder torna upp sig vid hans säng.

-Varför lägger du inte kläderna i tvättkorgen? frågar jag.

-Smutsen dunstar, förklarar han. Om ett par veckor kan jag ta kläder längst underifrån och då är de som rena igen.

Mycket ekologiskt! Men jag är osäker på om han har rätt.

Bästisen hade träffat någon som känner min exman.

Som hade kommenterat alla hans kvinnohistorier, något hon kände till eftersom hon träffade honom i andra sammanhang.

Och jag översköljdes av den bekanta känslan av hopplöshet, av oförrätt, av hämndlystnad, av orättvisa.

Varför fick han bara hålla på? Varför hade han 100 kvinnor han drack champagne med medan jag var den patetiska bedragna och hårt jobbande kvinnan?

Varför fick han aldrig sitt straff?

Och varför kunde jag aldrig någonsin ge igen med samma mynt, ens lite?

Som Maggie i True Detective, som genast går till mannens kollega Rust och har sex med honom när hon får reda på att hon är bedragen.

Och sen berättar vad hon har gjort.

Ja ja ja jag vet att man ska försonas, förlåta, gå vidare. Och jag trodde jag hade gjort det. Men det räckte med lite skvaller om något som hände för massor med år sen och som jag i princip kände till, så väller allt över mig igen.