Alla tre söner bor nu hos mig. Den yngsta säger:
-Du vet hur det är när man har gäster. Lite aqward vid frukosten och man är inte lugn förrän de har åkt. Så känns det hos pappa. Jag kan aldrig gå till köket och ta flingor eller en macka, för hon sitter där och lyssnar på ljudbok och stirrar på mig.
Exmannen säger:
-Det är klart de hellre vill bo hos dig. Du ställer ju inga krav på dem.
Undrar hur länge han ännu kommer att skylla allt på mig och inte se sin egen del i det skedda. Denna man som efter skilsmässan inte kunde ägna någon tid alls åt att umgås med sina söner utan omedelbart hittade en ny kvinna med 2 barn som skulle dras in i sörjan.
Talade med bästisen i Finland. Hennes barn bor också hos henne, men nu skulle den yngsta prova att bo med pappan och nya kvinnan. Nya kvinnan är labil och pratar ömsom bebispråk och skriker okontrollerat åt sina egna barn. Sen deklarerar hon hela tiden Reglerna I Det Här Huset. Det är klart att sonen inte vill bo där när de gör allt för att han inte ska trivas.
Ända sen jag skilde mig har jag varit skeptisk till idén att ta in en ny man i mitt hem och beblanda honom med barnen. Att utsätta sina barn för en person de inte har valt själva i sitt hem, där man borde få vara ifred.
Jag tror särboskap är idealet. Kan inte heller tänka mig något hemskare än att bo med någon annans barn. Och det allra värsta: Blyga tonåringar som plötsligt ska dela allt med varandra.
När jag tänker efter känner jag inte en enda person där det varit okomplicerat med en nyfamilj. Berätta gärna om ni har något exempel där det blivit lyckat!
Kommenterat på Skilda.nu